Tristessa på Operan

Så härligt med en ny påkostad opera på vår nationalscen, nyskriven och iscensatt av engagerade kulturpersonligheter! Och därtill att den är baserad på den hallucinatoriska boken The Passion of New Eve av Angela Carter, en bok fylld av scener som redan är larger-than-life och ypperliga att blåsa upp i en opera. Den mångbröstade Mother har synts i tidningsannonser och gatureklam i flera månader, avskräckande för en del och fascinerande för oss som bänkat oss till föreställningen av Tristessa på Kungliga Operan.

På scenen, ett klubblandskap med lysande neon och nattfjärilar i nästan inga kläder, anländer den unge mannen Evelyn till New York och ger sig hän åt nöjena utan hänsyn till sin nästa. Den unga vackra Leila blir hans lekkamrat för ett tag, men när hon blir gravid tvingar han i henne en dryck som aborterar fostret, till hennes stora sorg. Den grymma handlingen kastar Evelyn i klorna på ett mystiskt sällskap i öknen; kvinnor hängivna Mother som opererar om Evelyn från man till kvinna. Förvirringen och rädslan är påtaglig under nedräkningen till ögonblicket då Den Nya Eva skall befruktas med säd från sina egna bortopererade testiklar.

Men nej, förloppet avbryts av händelser och varelser som är ännu mer udda och destruktiva; sektledaren Zero och hans sju lydiga kvinnor. Den unga vackra Eve fogas under plågor in i Zeros harem, och nu går färden mot ännu ett överraskande monument i öknen de färdats i: huset där Tristessa dragit sig undan världen, Tristessa, den beundrade filmstjärnan som var vackrast i världen!

Det är verkligen en fantastisk fabel som iscensätts, men jag måste få vara litet petig och dra upp några detaljer i handlingen som ändrats från boken, vilket gör mig aningen besviken. Filmsekvensen med Tristessas stora ögonblick är bra, men det är synd att de inte visar att hon var Smärtornas Drottning, den största gestaltaren av Lidande med kristallklara tårar i ögonen. Att Evelyn konkret tvingar i Leila abortdrycken gör honom till en illvillig våldsverkare istället för den likgiltige självupptagne snobb Angela Carter beskrev, vilket också stämmer så bra med hur boken egentligen inte står för någon sensmoral, syndastraff eller dygdebelöning, utan är en rad av exalterade men slumpmässigt styrda scener vars konsekvenser arbetar emot varandra. Och Kerstin Avemo sjunger Leilah jättebra, men jag saknar den flicka med nattsvart hy och lila kläder som Angela Carter beskrev så inlevelsefullt.

Trots mina invändningar är jag ändå glad över den galna och lysande Tristessa som tar form framför oss på Operan. Jonas S Bohlins musik är intrikat, och speciellt är alla fraser som Evelyn sjunger extra vackra, också tack vare Joel Annmos sköna stämma. Jag är glad att ha fått se och höra Tristessa, och jag hoppas på många fler vågade satsningar i samma ådra framöver!

Länk till Operans sida om Tristessa

Foto: Sören Vilks