The Passion of New Eve av Angela Carter

Evelyn är en bortskämd ung engelsman, vars bildningsresa går till Amerika. 1977 när boken skrevs var New York en nedgången och farlig stad, och i The Passion of New Eve låter Angela Carter förfallet, våldet och motståndsrörelserna (svartas och kvinnors) blåsas upp till extrema proportioner. Det USA som den unge Evelyn möter är inte det han drömde fram från Tristessas filmer - Tristessa, den överjordiskt sköna filmstjärnan som trollbundit världen med sin förmåga att visa smärta i film efter film där hon utsätts för alla grymma öden som kan tänkas. Men de esteticerade tårar Tristessa fällde på filmduken har ingen plats i rovdjurskvarteren i det moderna New York.

Evelyn fortsätter dock att ta för sig av vad livet erbjuder, och flyttar hem till den ännu yngre skönheten Leilah för ett dekadent liv med droger och sex. Men ack, snart har Evelyn tröttnat och han ger sig ut i öknen för att finna sig själv i det sterila ur-landskapet. Och det han är med om, är det sig själv Evelyn finner eller en helt ny människa? Det han är med om förändrar honom både fysiskt och psykiskt, inifrån och ut.

Angela Carter beskriver människor, miljöer och scener med stor detaljrikedom, det vackra likaväl som det fula, grymma och motbjudande; den sugande matta svärtan i Leilahs hud, färgerna hon pyntar sig med inför sitt kvällsarbete, hur Evelyns granne försvarat sig mot sina mördare, hur en skränande grupp slår sönder Tristessas noggrant iordningställda mausoleum. I beskrivningarna ligger stor njutning, nästan mer i söndertrasandet av det perfekta än i skönheten själv.

Medan samhället rasar samman utom synhåll tas Evelyn/den nya Eva genom tablåer av ytterst skilda slag som alla hittas i öknen: en självpåtagen modersgestalt och omstöperska av kroppar; en motbjudande sektledare med haremshustrur som lydigt placerar sig lägre än djuren; Tristessas gömställe med oanade finesser; en armé av barn som vill bringa ny moral till den sönderfallande civilisationen.

The Passion of New Eve får mig att tänka på två böcker av J.G. Ballard, The Drowned World (1962) och i ännu högre grad High-Rise (1975). De apokalyptiska tongångarna idag skiljer sig från dåtidens, som ofta tycks välkomna civilisationens sammanbrott och hur naturen tar över och formar om alla förutsättningar för liv. Inte för att Angela Carters Nya Eva har något tydligt mål, men undergångsscenarierna rasar i alla fall av liv och energisk förstörelselusta istället för uppgivenhet inför något ofrånkomligt.

Boken The Passion of New Eve har blivit libretto till en opera som snart har premiär på Kungliga Operan i Stockholm. En kort, intensiv bok som den här med omåttligheten inbyggd i sina hallucinatoriska scener lånar sig nog utmärkt till en galen och underhållande opera. Jag ser fram emot att se resultatet.

Fler böcker av Angela Carter:
Bluebeard
The Bloody Chamber