Flöjt, cello och ibland piano i Grünewaldsalen

Konserten med mestadels trior för flöjt, cello och piano inleddes baklänges - alla stycken spelades i omvänd ordning mot vad som utannonserats. Det var bra, för då hade vi koncentrationen att lyssna noga på det längsta (och äldsta) stycket, Trio e-moll för flöjt, cello och piano (1857) av Louise Farrenc. Vad jag tyckte extra mycket om var hur flöjten i första satsen först spelade en konventionellt fin melodi, varpå pianot och ofta även cellon och flöjten igen spelade samma slinga i dovare harmonier, så att musiken komplicerades och nyanserades på ett givande sätt. Tredje satsen, Scherzo: Vivace, var en fröjd av virtuositet, där de tre musikerna  Andreas Alin (flöjt), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) skickligt och lätt spelade de sköna tonkaskaderna.

Assobio a játo "Ångvisslan" för flöjt och cello (1950) av Heitor Villa-Lobos är ett stycke med humor, där instrumenten får blomma ut i sina egenarter. I första satsen inleder flöjten med några repetitiva noter, som en visselpipa med begränsad repertoar, men ovanpå grunden som läggs av cellostämman blir det vacker musik. Så blir det cellons tur att pumpa fram rytmer som liknar tågets dunkande mot rälsen, medan flöjten flyger ovanför, och instrumentens klanger arbetar både mot och med varandra och skapar dynamisk och underhållande musik.

Cendres betyder aska, och tankarna går till eld, rök och askflagor, dock inte från stora bål utan från en stillsam eld, under Kaija Saariahos Cendres för altflöjt, cello och piano (1998). Alla instrumenten pressas till okonventionella, dock inte oangenäma ljud; tonerna blandas upp med skrapande från cellon, blåsande från flöjten och strängslag från flygeln. Det är verkligen en musik i förvandling från konkret till luftigt till aningen brännande men inte hotande.

Sist i konserten spelades alltså Bohuslav Martinus Trio för flöjt, cello och piano (1944). Första och sista satsen innehöll (även de) livfulla kaskader av toner, men det var mittensatsen, Adagio, som fick mig att stanna upp. I de långsamma tonerna som lät som en nedsaktad drill fick jag anledning att lyssna noggrannare på flöjtens vackra klang, så vacker i sig oberoende av melodi, och därifrån började jag lyssna på samma sak hos cello och piano. Det var en god påminnelse om att varje ton behöver vara en pärla i sig, som om den kanske vore det sista som hördes någonsin. Det var fint att få tillfälle att tänka på det som en avrundning av det välkomponerade och välspelade programmet.