François lever ett lojt liv som lektor i litteratur vid Sorbonne. Länge kunde han liksom i förbifarten ta sig en ny flickvän bland de nya studentskorna i början av läsåret, för att sedan skiljas åt utan drama till läsårets slut nästa sommar och på så sätt slippa mer engagemang än fritt sex och kanske litet mer. På senare år har han känt en större dragning till kollegan Myriam. Borde han resignera och skaffa familj? Det verkar påfrestande. Men hans kropp har börjat förfalla, så kanske kan han inte plocka upp studentskor längre. Han borde göra ett val, fast det är för jobbigt.
Litet av en slump hamnar han på middag hos en annan kollega vars utseende han i förbifarten förolämpar inför oss, publiken. Hon och hennes man har bättre överblick över samtidspolitiken och berättar om orosmoment i det förestående presidentvalet. Nu gäller det för öppet sinnade fransmän att rösta på Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Broderskapspartiet för att inte låta rasisten Marine Le Pen vinna. Men de lugnande löftena från Ben-Abbes om att bara göra små förändringar i samhällsordningen för frivilliga muslimska medborgare kommer att leda till större förändringar för alla, var så säker. Så briserar spänningarna inför valet i våld och krigsscenarion, men snart har lugnet lagt sig igen och Mohammed Ben-Abbes och hans muslimska bröder kan börja stöpa om Frankrike.
Stadsteaterns uppsättning av Michel Houellebecqs provokativa bok Underkastelse är en monolog med Gerhard Hoberstorfer i mitten av en fyrsidig scen. (Det fungerar inte helt att spela åt fyra håll och tillför heller inte så mycket till berättelsen, så jag rekommenderar att sitta i de vanliga bänkraderna.) Det är oundvikligen något som går förlorat när en bok blir teater, och här är det faktiskt mest miljöskildringarna jag saknar; skildringarna av klostren och klosterlivet och det som tusentalet år av europeisk kultur faktiskt åstadkommit, det närmaste vördnad jag läst i en text av Houellebecq. De får tyvärr inte lika mycket utrymme i monologen och det blir ju en annan sak att höra dem sägas som ord som försvinner i luften medan de sägs. Å andra sidan ger teaterformatet mer dynamik åt dialoger när de framförs av en god skådespelare jämfört med när jag läste dem i Houllebecqs avmätta ton.
Dramatiseringen hinner täcka de viktigaste skeendena i boken, och blir extra skarp i synnerhet i slutet när islamiseringen förändrat gatubilden och tagit sig ända in i de intellektuellas vardagsrum. Jag saknar ändå den distanserade tonen från boken och scenerna som visar hur omformningen av Frankrike sker därför att huvudpersonen/Västerlandet inte ids ta ställning eller arbeta för något han egentligen kanske tycker är bra. Det blir ett tomrum som någon skicklig ideolog kan fylla med sina egna planer.
Länk till Stadsteaterns sida om Underkastelse
Litet av en slump hamnar han på middag hos en annan kollega vars utseende han i förbifarten förolämpar inför oss, publiken. Hon och hennes man har bättre överblick över samtidspolitiken och berättar om orosmoment i det förestående presidentvalet. Nu gäller det för öppet sinnade fransmän att rösta på Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Broderskapspartiet för att inte låta rasisten Marine Le Pen vinna. Men de lugnande löftena från Ben-Abbes om att bara göra små förändringar i samhällsordningen för frivilliga muslimska medborgare kommer att leda till större förändringar för alla, var så säker. Så briserar spänningarna inför valet i våld och krigsscenarion, men snart har lugnet lagt sig igen och Mohammed Ben-Abbes och hans muslimska bröder kan börja stöpa om Frankrike.
Stadsteaterns uppsättning av Michel Houellebecqs provokativa bok Underkastelse är en monolog med Gerhard Hoberstorfer i mitten av en fyrsidig scen. (Det fungerar inte helt att spela åt fyra håll och tillför heller inte så mycket till berättelsen, så jag rekommenderar att sitta i de vanliga bänkraderna.) Det är oundvikligen något som går förlorat när en bok blir teater, och här är det faktiskt mest miljöskildringarna jag saknar; skildringarna av klostren och klosterlivet och det som tusentalet år av europeisk kultur faktiskt åstadkommit, det närmaste vördnad jag läst i en text av Houellebecq. De får tyvärr inte lika mycket utrymme i monologen och det blir ju en annan sak att höra dem sägas som ord som försvinner i luften medan de sägs. Å andra sidan ger teaterformatet mer dynamik åt dialoger när de framförs av en god skådespelare jämfört med när jag läste dem i Houllebecqs avmätta ton.
Dramatiseringen hinner täcka de viktigaste skeendena i boken, och blir extra skarp i synnerhet i slutet när islamiseringen förändrat gatubilden och tagit sig ända in i de intellektuellas vardagsrum. Jag saknar ändå den distanserade tonen från boken och scenerna som visar hur omformningen av Frankrike sker därför att huvudpersonen/Västerlandet inte ids ta ställning eller arbeta för något han egentligen kanske tycker är bra. Det blir ett tomrum som någon skicklig ideolog kan fylla med sina egna planer.
Länk till Stadsteaterns sida om Underkastelse
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar