All Clear av Connie Willis

När jag läste den direkta föregångaren till All Clear, Blackout, började jag tänka att Connie Willis äntligen fått skärpa i sin penna och börjat skriva täta, spännande berättelser med en underton av allvar. Det var i alla fall så det kändes i slutet av Blackout, när historikerna från framtiden som gästade London under andra världskriget osjälviskt deltog i britternas arbete för att hålla samman samhället under attack. Men All Clear börjar likadant som de övriga tre böcker av Willis som jag har läst: Människor som pratar i munnen på varandra om trivialiteter fastän den ena av har bråttom till något livsviktigt uppdrag. Människor som gång på gång tänker igenom (samma) möjliga händelser och vad deras vänner kan tänka om situationen, dock utan att fråga sagda vänner. Så håller det på genom bokens dryga sexhundra sidor, och när spänningen stiger mot slutet tillkommer det nya irritationsmomentet att några som satt inne på mycket viktig information inte meddelade dem som hade behövt veta.

Nåväl, det gick lätt att skumläsa sig igenom de alltför pladdriga partierna utan att gå miste om viktig information. Jag vet att andra gillar just de där egensinniga karaktärerna och deras hyss, och gör man det ger de säkert sina bidrag till tidsandan. Själv uppskattade jag allra mest kapitlen om den historiker som är en del av de hemliga uppdragen att placera ut falska stridsvagnar och falska insändare om soldatmobilisering för att lura tyska spioner. Men jag hör till dem som mer avskräcks av Connie Willis pratsamma, ologiska och slarvigt planerande historiker än myser åt deras upptåg.

Fler böcker av Connie Willis:
To Say Nothing of the Dog
Blackout