Peer Gynt på Dramaten

Vad är sanning och vad är skröna i berättelsen om Peer Gynt? Det viktiga är vad Peer själv tror, och vad det gör med honom. Därför är det gott att se en uppsättning som tar fasta på det fantastiska i historien, som samtidigt minimerar och blåser upp scenerna så att det i slutändan är en resa genom Peers eget psyke. Där står han, mitt på scenen, så gott som hela tiden uppkrupen på en halvhög piedestal, och genom den stiliserade skogen på vridscenen bakom honom närmar sig de aktörer som prövar honom och skickar honom på nya vägar genom världen. Antalet skådespelare på scenen är reducerat till sex, men de fyller sina roller väl.

Regissören Michael Thalheimer gjorde en god uppsättning av Kasimir och Karoline på Dramaten för snart tio år sedan. Däremellan har jag hunnit se en svårnjutbar uppsättning av hans hand på Deutsches Theater i Berlin, men är mycket positiv till hur Thalheimer nu iscensätter vår nordiska anti-Faust.

Inför den goda (men inte menlösa) Mor Åse diktar Peer ihop en historia om vad han gjort de senaste dagarna och triggas strax till en handling som är lika kraftfull som den är dum - att röva bort bruden Ingrid från hennes bröllopsfest fastän Peer nyss fattat tycke för den väna Solveig. Snart möter han Dovregubben och hans troll som lovar honom ett lyckorike och härskartitel om han vänder sig från människornas sätt att se och stannar hos dem. Men nej, Peer Gynt väljer faktiskt bort den genvägen till tillfredsställelse och ger sig ut i den vida världen. Cynisk och vårdslös med andra människoliv samlar han själv ihop en förmögenhet på sina resor över jordklotet. Men har han nu varit sannare mot sig själv, mot sitt mänskliga jag, än om han antagit trollens erbjudande?

Mor Åse, trollen, Böjgen, Knappstöparen - alla är de värdiga motspelare mot mannen i mitten, och dialogerna klingar ärliga och upprivande. Ändå är det allra mest storslagna och minnesvärda i pjäsen Peer Gynts monologer, mer måleriska i ord mot den tomma bakgrunden än aldrig så mycket scenografi och specialeffekter. Erik Ehn utövar skådespelarmagi med sin kropp och röst: utsträckt i sin fulla längd eller hopkrupen på den lilla ytan; vädjande inför porten till himlen eller myndigt talande som Vår Herre. Under de tre timmar som föreställningen varar bär han Peer Gynt och hela pjäsen; gräver sig ned i djupen och lyfter allt med rörelser och tal. Detta är stor skådespelarkonst, och jag är glad att ha fått uppleva detta på Dramatens stora scen.

Länk till Dramatens sida om Peer Gynt

Foto: Sören Vilks