Sleeping on Jupiter av Anuradha Roy

Boken börjar med en brutal förhistoria: kriget kommer till ett varmt land, vi förmodar Indien, och en flicka på sex-sju år förlorar sin familj och samlas upp till en form av internat tillsammans med andra flickor. Har man läst sammanfattningen av handlingen är det inte omöjligt att gissa vem flickan är i nästföljande kapitel, som är den första dagen av ett antal dagar som utspelar sig i nutid.

Men fokus ligger nu hos tre äldre kvinnor, Latika, Gouri och Vidya, i en tågvagn på väg mot en mindre semester i tempelstaden Jarmuli. Dit är också Nomi/Nomita på väg, den lilla flickan som nu är vuxen och på väg tillbaka för att undersöka stället för en kommande filminspelning. Andra  personer får också stå i centrum under handlingens gång: Nomitas assistent Suraj, tempelguiden Badal och tesäljaren Johnny Toppo.

Det tycks vara en ganska liten stad, för de här personerna hamnar ofta i närheten av varandra utan att veta det. Inte många människor utöver dem nämns i texten. Det berättargreppet får mig att se framför mig en glest befolkad stad där människor går förbi varandra utan att se varandra, vilket känns orimligt. Å andra sidan lockar beskrivningen av den ödsliga stranden där ingen tycks bada, där bara Johnny Toppo står och säljer sitt goda, tjocka te i lermuggar.

I tillbakablickar berättas om stället dit Nomi och andra övergivna flickor fördes: ett religiöst center kring en guru med internationellt rykte. De långväga besökarna imponeras av hans spiritualitet och blicken som tycks se igenom deras skal. Detsamma upplever Nomita, men bit för bit får hon uppleva hur han missbrukar sitt övertag och låter sin maktutövning ta sig grymma former mot människorna han gömt i sitt ashram.

Partierna som beskriver de maktlösa människorna bakom ashramets grindar är smärtsamma, men har också den naturligaste berättarrösten och är bäst sammanhängande, trots att de utgör ögonblicksbilder med några års mellanrum. Kapitlen i nutid växlar, ibland från ett stycke till ett annat, från en person till en annan så att ingen av dem blir tillräckligt konkret. De får stå i centrum för ett tag men deras personlighet hinner inte få djup. Att de rör sig i cirklar om varandra skapar en förväntning på ett avgörande möte och något som skall trigga en viktig vändpunkt för någon av dem - förmodligen Nomita, som söker ledtrådar till sitt förflutna.

Tillsammans med att karaktärerna inte är tillräckligt engagerande gör det antagandet att historien inte känns så givande. Ett rakt, ibland övertydligt berättande får ersätta miljöskildringar eller agerande som skulle kunna avslöja personernas inre strider. Säkert är det med flit som Anuradha Roys språk inte målar upp en grönskande, yppig bild av Jarmuli, men när även den psykologiska skärpan saknas blir resultatet en mindre tillfredsställande bok.