Det är tidigt sextiotal, och inredning, möbler och kläder är skönt chica. Men det är också ett kallt krig på gång, och järnridån har dragits ned över halva Europa. Gentlemannatjuven Napoleon Solo tar sig in i Östberlin för att hjälpa Gaby Teller att hoppa av. De är mycket nära att stoppas av en övernaturligt stark och uthållig KGB-agent, men tack vare våghalsighet och listiga planer lyckas de ta sig över till den fria sidan.
Där dyker den övermänsklige KGB-agenten upp igen! Till de båda männens förtret beordras de av sina chefer att samarbeta om att via fröken Teller hindra ett par samvetslösa italienare från att lägga beslag på den lättillverkade atombomben som hennes far har tänkt fram.
Mannen från U.N.C.L.E. är en lättsam actionfilm med våldsamma undertoner. Vi får sällan se ens en blodsdroppe under de slagsmålen och bilkrascherna, men ett par av karaktärerna har rejält sadistiska drag; ett allvar som bryter igenom den vackra ytan. Och lika mycket som jag njuter av de vackra miljöerna, lika mycket skruvar jag på mig av den uppskruvade nonchalansen hos huvudpersonerna. Filmen skär sig mot sig själv på många plan av de här anledningarna.
Om jag inte vetat att det var Guy Ritchie som regisserat filmen, skulle jag tro att den vore gjord av någon som inte observerat coola människor i verkligheten utan bara sett dem på film. Istället skriver jag upp det på Ritchies grabbighet, som kan gå rätt ibland men alltför fel här. Tyvärr måste jag säga att Alicia Vikander som Gaby förlorar mest på den über-coola regin, som låter henne sprätta iväg alltför mycket och dessutom vackla mellan kaxighet och hjälplöshet. Den som i slutändan visar upp den mest helgjutna personligheten är Armie Hammer som den plågade superagenten Illya Kuryakin.
Det har gjorts en del uppstekningar av framgångsrika 1960-talsserier i filmformat. Varken The Mod Squad eller The Avengers (alltså inte den med superhjältarna utan den med Ralph Fiennes och Uma Thurman!) gjorde något större avtryck, och inte heller Mannen från U.N.C.L.E. blev särskilt bra. Det räcker inte med stil och nostalgi, det måste finnas ett hjärta också.
Där dyker den övermänsklige KGB-agenten upp igen! Till de båda männens förtret beordras de av sina chefer att samarbeta om att via fröken Teller hindra ett par samvetslösa italienare från att lägga beslag på den lättillverkade atombomben som hennes far har tänkt fram.
Mannen från U.N.C.L.E. är en lättsam actionfilm med våldsamma undertoner. Vi får sällan se ens en blodsdroppe under de slagsmålen och bilkrascherna, men ett par av karaktärerna har rejält sadistiska drag; ett allvar som bryter igenom den vackra ytan. Och lika mycket som jag njuter av de vackra miljöerna, lika mycket skruvar jag på mig av den uppskruvade nonchalansen hos huvudpersonerna. Filmen skär sig mot sig själv på många plan av de här anledningarna.
Om jag inte vetat att det var Guy Ritchie som regisserat filmen, skulle jag tro att den vore gjord av någon som inte observerat coola människor i verkligheten utan bara sett dem på film. Istället skriver jag upp det på Ritchies grabbighet, som kan gå rätt ibland men alltför fel här. Tyvärr måste jag säga att Alicia Vikander som Gaby förlorar mest på den über-coola regin, som låter henne sprätta iväg alltför mycket och dessutom vackla mellan kaxighet och hjälplöshet. Den som i slutändan visar upp den mest helgjutna personligheten är Armie Hammer som den plågade superagenten Illya Kuryakin.
Det har gjorts en del uppstekningar av framgångsrika 1960-talsserier i filmformat. Varken The Mod Squad eller The Avengers (alltså inte den med superhjältarna utan den med Ralph Fiennes och Uma Thurman!) gjorde något större avtryck, och inte heller Mannen från U.N.C.L.E. blev särskilt bra. Det räcker inte med stil och nostalgi, det måste finnas ett hjärta också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar