Den tysta flickan av Peter Høeg

När Fröken Smillas känsla för snö gjorde segertåg över världen var jag en fattig student. Istället för succéboken hade jag bara råd med Peter Høegs två tidigare böcker, Krönika över det 20:e århundradet och Berättelser om natten. Historiernas spännvidd över tiden och världen och deras självklara magiska realism fyllde mig med lycka, en känsla som sprack när jag väl fick läsa den mycket mer jordnära Fröken Smilla. En flik av det magiska skymtade i De kanske lämpade, Kvinnan och apan läste jag också, men när jag sedan förlorade Peter Høeg ur sikte saknade jag honom inte.

Nu blev det äntligen av att jag läste Den tysta flickan från år 2006 - och förtrollningen är tillbaka. Høeg tecknar fram en värld stämd i toner som den musikaliske cirkusclownen Kasper Krone kan höra. För honom kan människor klinga som Monteverdi från midjan och uppåt, men han kan också lokalisera en person i andra ändan av ett telefonsamtal genom att triangulera av klangen från stadens kyrkklockor, och i många fall lyssna fram händelser ur deras personliga historia då han möter dem. Denna superhjälteliknande kraft är något man behöver acceptera, och i Peter Høegs universum gör jag det gärna och förnöjs av hur behjälplig den är under äventyren.

Det går att känna igen några teman från Høegs tidigare produktion. Ett av dem är förmågan att stanna tiden för ett tag. Ett annat är omsorgen om barnen, men inte den oförstående omvårdnad som en fantasilös vuxenvärld visar, utan omsorgen från en som vet hur utsatt en liten människa kan vara, en som minns det i sin egen kropp.

Den danska originaltiteln är Den stille pige. "stille" är ju ett ord med fler nyanser än "tysta"; det talar om en ro och om en stillhet i kroppen. Den stilla flickan som Kasper möter har en stillhet i sig som han känner igen från de gånger han känt sig stå i dörröppningen till musiken som utgör himmelriket. Men det är inte därför han söker efter att finna henne igen, utan för att hon och flera andra barn tycks stå under hot från ett företag som har kopplingar till en mystisk jordbävning som lade en central del av Köpenhamn under vatten.

Den konkreta faran är vad som driver handlingen framåt och skapar spänning i den, men som jag befarade under läsningen leder den till en urladdning på de sista hundratalet sidorna som är mindre intressant än allt som leder dit. Jag kan erkänna att jag ofta tappade bort mig i kronologin, om vem som var vem och även i logiken, som jag misstänker har sina luckor. Allt detta var mig egalt för att få fortsätta i den klangrika värld Kasper bebor, där andligheten är en blandning av musik, fysisk känsla och improvisationer i stunden, och genomsyrar allt.

Peter Høeg skriver åter igen om ett Danmark med mörka rum, länge bevarade dokument, människor med hemligheter och utkorade livsöden; ett farligare men rikare Danmark än de prydliga gräsmattor man kör förbi på väg mot Tyskland. Medan jag njöt av hans text försökte jag skärpa min egen hörsel och känna djupet i den värld jag själv lever i. Det är något av det vackraste och viktigaste som konsten kan göra för mig.