Fascinerad följer jag Karl Oves ankomst till Stockholm, staden dit han hastigt bestämt sig för att flytta i en flykt från ett stelnat liv i Norge men också mot ett tillstånd där han skall kunna leva friare och lyckligare. Vartenda ögonblick tycks nedtecknat; detaljer i utseendet på Centralstationen, svenska affärsbiträden som inte förstår hans norska, oron över att ha missat tidpunkten för att möta vännen som skall ta emot honom. Beskrivningen av de där timmarna innehåller förväntan, misstro, hopp och många nyanser av känslor han inte behöver skriva läsaren på näsan för att man skall förstå.
Men redan innan vi kommer med Karl Ove till Stockholm har vi läst om hans missnöje i nutid med Sverige och svenskarna; ord som omkullkastar hans förväntansfulla tankar de första dagarna. Det är mycket intressant och till största delen positivt att se Stockholm och kulturmänniskorna beskrivas av någon (delvis) utomstående; en ny synvinkel på staden där jag levt och rört mig i många år.
De här icke-kronologiska speglingarna och Knausgårds filosofiska betraktelser inflätade i miljöbeskrivningarna gör att jag äntligen börjar tycka att Min Kamp är nästan lika bra som Ute av verden och En tid for alt. Så kommer den dramatiska beskrivningen av första barnets födelse, och fastän det är mycket spännande så är det inte lika givande som det första hundratalet sidor. Boken återgår till det mer filosoferande läget och verkar kunna hämta sig i en intensiv diskussion med vännen Geir, men när samtalet börjar spinna kring Karl Ove och hans väsen kommer det en trötthet över mig. Jag tror säkert att de båda har sagt just de här sakerna, kanske är det flera olika diskussioner kondenserade till en, men när de nedtecknas för en läsekrets ger de mig känslan av en tonåring som för en publik dagbok, kanske en blogg, för att kunna tillrättalägga bilden av sig själv. Efter fyrahundra sidor inifrån Karl Oves huvud och en viss övermättnad är det fel tidpunkt att dessutom dissekera hans extraordinära personlighet.
Så kommer en ny höjdpunkt i stil med vad som gav mig den litterära svindeln på de första sidorna: resan tillbaka till uppväxtorten, besök i barndomshemmet och skolan, där allt är så annorlunda och Karl Ove själv är en annan människa (eller?) - fascinerande. Men efter det får karl Ove tyvärr idén att fiktion inte är tillräckligt. Det man måste erbjuda är det sanna egna livet, därför att vi idag översvämmas av fiktion (och ofta inte ens särskilt bra). NEJ, vill jag skrika. Märker du inte att vi också översvämmas av en massa erbarmligt tråkiga biografier, Based On A True Story-böcker och -filmer, och dokusåpor??!! För egen del behöver jag INTE mer av det. Det är fiktionen som ger mig mest, i böcker, film, konst och även musik. Fiktionen som kan visa något mer än bara det vi ser och hör, som kan berätta om saker under ytan som kanske finns där eller som är uppdiktade. Jag vill ha konst och fiktion som är Deeper Than Life. Men jag kan inte ropa så högt att Karl Ove i boken hör. På de sista sidorna sätter han sig för att börja skriva Min kamp.
Eftersom boken är en redovisning för en person och även hans personliga åsikter, tar jag mig rätten att bemöta några av dem med egna personliga åsikter. Det går att uppröras över Karl Oves utfall mot Sverige och svenskarna, och avfärda honom som rädd och fånig när han inte vill leva sig in i barnsången tillsammans med den lilla dottern utan hellre fantiserar om att ligga med lekledaren. För mig är det lätt att se neutralt på situationen, och jag räkna honom till liknande män i böcker av Michel Houellebecq, en annan författare vars verk är läsvärda och skärande sanna fastän handlingen präglas av blinda fläckar hos författaren. för mig är det ändå intressant att Karl Ove i boken själv frågar sig, strax efter det inre utbrottet på sångstunden, vad alla de där lystna blickarna på kvinnor som ser tillbaka egentligen varit till nytta för. Ett steg längre i självreflektionen än Houellebecq-männen, alltså.
Förutom att tillägga att det självklart även finns svenska kvinnor (och män) som inte vill leva sig in i vissjungande med småbarn, så vill jag inte dissekera Karl Oves åsikter närmare. Jag ser fortfarande mer fram emot mer fiktion av Knausgård, och är inte säker på att jag vill läsa vidare i Min Kamp-sviten. Även om de är bättre skrivna och mer intressanta än mycket annat som publiceras idag, är jag så genuint ointresserad av selvangivelser av alla de slag, och vill hellre gynna ren fiktion med min plånbok och min tid.
Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
En tid for alt
Min kamp
Min kamp 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar