Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson

De drar fram som en tromb, Kalmars Jägarinnor. Täckta i brunkräm och läppglans drar Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva från fest till fest utan att passera vardagen. Boken berättar bara om tillfällena på hög volym, med glitter, dans och festkläder och framför allt med mycket sprit. De utgör en tight, tight gemenskap, men är den så varm egentligen? Jossan hånglar ofta med killarna Eva är förälskad i; om någon är så full att hon blir utkastad lämnas hon vid vägkanten för att ingen vill missa en festkväll.

Tjejerna blir mer och mer vågade; stjäl pengar ur folks jackfickor, gör inbrott i en kiosk, som om inget är fel eller farligt för dem, och framför allt: Vem skulle misstänka oss?

Visst, jag hörde till de ordentliga flickorna i skolan, och Kalmars Jägarinnor skulle säkert skrämt mig, retat mig och retat sig på mig. Vad jag önskar av en bok är ändå gärna att kunna sätta mig in i livet för dem som berättar, men trots att jag också hade en röjig festperiod i mitt liv kan jag inte känna med tjejerna i boken. För det hade jag velat ha mer av den sköna känslan från ruset, inte bara från spriten utan från dansandet och sammanhållningen. Den dyker upp i några korta glimtar, men det största intrycket är bara att tjejerna beter sig som idioter, inte för att de vill utan för att de inte känner till något annat och inte vill leta efter det heller.

Efter hundra sidors fylla, hångelförsök och gnat med pluggtjejerna kommer brottstycken av en mörkare historia, en som skapat ångest hos den som minns Jägarinnetiden. Det har redan skymtat fram livssorger hos flickorna - en alkoholiserad pappa, en mamma med cancer - möjliga anledningar till att supa sig bort från vardagen. Men kapitlen från den parallella/framtida berättelsen får mig att ifrågasätta bokens syfte. Skall vi få mer förståelse för huvudpersonen för att hon hade en litet djupare själ och tog skada av det som hände? Kan det förklara eller ursäkta allt som hände innan?

Det känns som att de korta fragmenten undergräver huvudberättelsen om droger och småkriminalitet i en liten ort - och den berättelsen grep mig ju inte till att börja med. De talar om hur de vill bort från Kalmar, men det liv de lever med helgsupande och stöld av pengar, sprit och varandras killar skulle de kunna leva i vilken småstad som helst. Skall vi se det genom ett annat filter därför att en av dem hade aningen högre ambitioner än så?

Många har hyllat Kalmars Jägarinnor för dess energi och bildspråk. Om det finns en historia värd att minnas där så är jag rädd att den berättas på en våglängd jag inte uppfattar. Men jag lyssnar gärna på förklaringar till vad som är bokens kvaliteter.