Det finns mycket spännande i den moderna fysiken - svårförklarade problem, fantasieggande lösningar, eviga paradoxer - sådant som ett kreativt sinne kan blåsa liv i. Det gjorde till exempel Italo Calvino fantastiskt väl i sin bok Kosmokomik, och det gör nu Charlotte Engelkes och Lindy Larsson i sin kvantfysiska vaudeville Svarta hål. Stjärnor, planeter, parallella universa - inget är för stort för att få plats på Södra Teaterns scen.
Det börjar med att några underliga varelser tar sig in genom den röda sammetsridån. De liknar människor men har inga ansikten, bara tätlockigt hår över huvudet. Vi kanske har förflyttats till en parallell värld där det är de som är normala? Även utan maskeringen är Charlotte Engelkes och Lindy Larsson överjordiskt imponerande: långa, smala, smidiga och starka rör de sig över scengolvet med en säkerhet och mimik som få klarar.
I en sorts inverterad ballongdans, med flyttbara hål istället för ballonger, rör sig Lindy Larsson och Erik Nilsson över ett hav av känslor; oro, åtrå, iver, munterhet. Sedan sjunger Pluto (Larsson) ut sin ilska över att inte längre få kallas planet!
Min kavaljer för kvällen (och även annars) är forskare i teoretisk fysik och roas kungligt av de absurda och humoristiska sångerna och scenerna. Jag, Teknisk Fysiker och science fiction-fan, ser några missade chanser. När de till exempel upprepat sjunger "Why? How? How-why?" om världens mest avlägsna stjärna, hade jag velat höra deras fantasier om den här stjärnan. Är den ensam och sorglig eller är den kanske omvärvd av liv som vi aldrig kommer att få träffa? Och Big Bang i Charlotte Engelkes makalösa gestalt, hon vill bli älskad som sig själv, inte bara som teori - henne hade jag gärna velat höra mer från!
Men däremellan kommer några lysande scener som är precis vad jag drömt om: Lindy Larsson som mörk materia, något som finns men inte syns, valsar omkring och är förnärmad över att ingen ser honom. Sedan förvandlas han till ett magnifikt roterande svart hål, skrämmande och lockande på samma gång, för kommer man för nära dras man in i dess centrum och försvinner. (Eller gör man det?)
I närheten av ett svart hål går tiden långsamt, men inte under föreställningen med samma namn. Humor och fantasi gnistrar till den dansanta musiken, och de begåvade aktörerna gör fysik till fin underhållning.
Länk till Södra Teaterns sida om Svarta Hål
Ovidkommande fotnot
Det börjar med att några underliga varelser tar sig in genom den röda sammetsridån. De liknar människor men har inga ansikten, bara tätlockigt hår över huvudet. Vi kanske har förflyttats till en parallell värld där det är de som är normala? Även utan maskeringen är Charlotte Engelkes och Lindy Larsson överjordiskt imponerande: långa, smala, smidiga och starka rör de sig över scengolvet med en säkerhet och mimik som få klarar.
I en sorts inverterad ballongdans, med flyttbara hål istället för ballonger, rör sig Lindy Larsson och Erik Nilsson över ett hav av känslor; oro, åtrå, iver, munterhet. Sedan sjunger Pluto (Larsson) ut sin ilska över att inte längre få kallas planet!
Min kavaljer för kvällen (och även annars) är forskare i teoretisk fysik och roas kungligt av de absurda och humoristiska sångerna och scenerna. Jag, Teknisk Fysiker och science fiction-fan, ser några missade chanser. När de till exempel upprepat sjunger "Why? How? How-why?" om världens mest avlägsna stjärna, hade jag velat höra deras fantasier om den här stjärnan. Är den ensam och sorglig eller är den kanske omvärvd av liv som vi aldrig kommer att få träffa? Och Big Bang i Charlotte Engelkes makalösa gestalt, hon vill bli älskad som sig själv, inte bara som teori - henne hade jag gärna velat höra mer från!
Men däremellan kommer några lysande scener som är precis vad jag drömt om: Lindy Larsson som mörk materia, något som finns men inte syns, valsar omkring och är förnärmad över att ingen ser honom. Sedan förvandlas han till ett magnifikt roterande svart hål, skrämmande och lockande på samma gång, för kommer man för nära dras man in i dess centrum och försvinner. (Eller gör man det?)
I närheten av ett svart hål går tiden långsamt, men inte under föreställningen med samma namn. Humor och fantasi gnistrar till den dansanta musiken, och de begåvade aktörerna gör fysik till fin underhållning.
Länk till Södra Teaterns sida om Svarta Hål
Ovidkommande fotnot
 |
| Så här ser det ut vid universums ände, enligt Futurama-avsnittet jag såg igår. |
1 kommentar:
En dadaistisk show med smak av Tiger lilies, och om modern kosmologi. Jätte-kul!
Skicka en kommentar