På 1990-talet var bröderna Coens filmer folkfester: Fargo, The Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou sågs av alla och satte avtryck i samtidskulturen. Sedan dess har deras filmer mottagits med blandade känslor av såväl publik som kritiker, med undantag för toppar för som No Country For Old Men och i viss mån True Grit. A Serious Man rullade förbi nästan obemärkt, liksom senaste Inside Llewyn Davis, vilket är högst orättvist.
Likt i A Serious Man får vi se en man som försöker leva sitt liv, uppströms, medan (här) delvis självförvållade problem sköljer över honom. Det är 1961 och Llewyn Davis (den fantastiske Oscar Isaac) är folksångare som uppträder mot publikkollekt på små klubbar och sover på vänners soffor. Det är intressanta att det New York vi får se inte är den brusande, moderna staden med framåtdriv som vi är vana vid, utan stillsamma miljöer som är vända bakåt, mot det som upplevs som genuint i de gamla folksångerna.
I filmens inledande tredjedel i New York är handlingen karaktärsdriven. De figurer Llewyn Davis möter är smått lustiga karaktärer, fortfarande inom gränsen för människor man verkligen kan träffa på. En del har kritiserat Carey Mulligans roll som den ilsket klagande Jean för att vara ett dåligt kvinnoporträtt, men jag ser henne som en av de tillskruvade stötestenar som tvingar Llewyn Davis vidare.
Sedan kommer Llewyn Davis via omvägar ut på en resa med bil till Chicago, och inte bara John Goodmans tunga kropp i bilens baksäte får mig att associera till O Brother, Where Art Thou. De ganska vardagliga händelser Lewyn Davis är med om på resan får övertoner av saga - ja, bitvis en skräckhistoria!
När filmen började påmindes jag om att jag faktiskt inte gillar folkmusik och undrade hur jag skulle orka med det. Men på målet för Chicagoresan får Llewyn Davis chansen att spela och sjunga för den legendariske skivproducenten Bud Grossman. Hela Davis karriär kan hänga på de här ögonblicken, han sjunger innerligt en vacker och vemodig sång, och det är så vackert att det gör ont. Men som man förstår i den stunden kan artistens begåvning och allvar vara hur stort som helst; om publiken inte lyssnar faller allt platt.
Gång på gång får vi se Llewyn Davis vara alldeles i närheten av möjligheter till framgång, men inre eller yttre faktorer får honom att missa chanserna. Det här är motsatsen till en framgångssaga med lyckligt slut, och det var just vad bröderna Coen ville åstadkomma. Ändå är det heller inte en eländessaga; Davis kan nog ordna upp sitt liv och harva på som vi andra utanför showbusiness. Likt många andra liv innehåller filmen sorg, besvikelser men också komiska situationer, framförda så lågmält att man kan gissa att det är därför Inside Llewyn Davis inte faller alla i smaken. Men den stillsamma tonen kräver ännu större uppmärksamhet, och ger man den får man mycket tillbaka.
Likt i A Serious Man får vi se en man som försöker leva sitt liv, uppströms, medan (här) delvis självförvållade problem sköljer över honom. Det är 1961 och Llewyn Davis (den fantastiske Oscar Isaac) är folksångare som uppträder mot publikkollekt på små klubbar och sover på vänners soffor. Det är intressanta att det New York vi får se inte är den brusande, moderna staden med framåtdriv som vi är vana vid, utan stillsamma miljöer som är vända bakåt, mot det som upplevs som genuint i de gamla folksångerna.
I filmens inledande tredjedel i New York är handlingen karaktärsdriven. De figurer Llewyn Davis möter är smått lustiga karaktärer, fortfarande inom gränsen för människor man verkligen kan träffa på. En del har kritiserat Carey Mulligans roll som den ilsket klagande Jean för att vara ett dåligt kvinnoporträtt, men jag ser henne som en av de tillskruvade stötestenar som tvingar Llewyn Davis vidare.
Sedan kommer Llewyn Davis via omvägar ut på en resa med bil till Chicago, och inte bara John Goodmans tunga kropp i bilens baksäte får mig att associera till O Brother, Where Art Thou. De ganska vardagliga händelser Lewyn Davis är med om på resan får övertoner av saga - ja, bitvis en skräckhistoria!
När filmen började påmindes jag om att jag faktiskt inte gillar folkmusik och undrade hur jag skulle orka med det. Men på målet för Chicagoresan får Llewyn Davis chansen att spela och sjunga för den legendariske skivproducenten Bud Grossman. Hela Davis karriär kan hänga på de här ögonblicken, han sjunger innerligt en vacker och vemodig sång, och det är så vackert att det gör ont. Men som man förstår i den stunden kan artistens begåvning och allvar vara hur stort som helst; om publiken inte lyssnar faller allt platt.
Gång på gång får vi se Llewyn Davis vara alldeles i närheten av möjligheter till framgång, men inre eller yttre faktorer får honom att missa chanserna. Det här är motsatsen till en framgångssaga med lyckligt slut, och det var just vad bröderna Coen ville åstadkomma. Ändå är det heller inte en eländessaga; Davis kan nog ordna upp sitt liv och harva på som vi andra utanför showbusiness. Likt många andra liv innehåller filmen sorg, besvikelser men också komiska situationer, framförda så lågmält att man kan gissa att det är därför Inside Llewyn Davis inte faller alla i smaken. Men den stillsamma tonen kräver ännu större uppmärksamhet, och ger man den får man mycket tillbaka.
2 kommentarer:
tack för tipset Jenny!
Hoppas du också gillar den!
Skicka en kommentar