Som gammal flöjtist är det härligt att få höra flöjten som soloinstrument. Den begåvade flöjtisten Juliette Bausor med Alasadair Beatson vid flygeln stod för ännu en konsert i serien Rising Stars. Den inledde med några delikata munsbitar: Fantaisie i e-moll op. 79 (1898) av Gabriel Fauré och Romans för flöjt och piano op 37 (1871) av Camille Saint-Saëns. Så kom ett kraftprov, Duo (1971) av Aaron Copland, där flöjten och flöjtisten får visa vad de går för. Bausor hanterade genomgående sitt instrument med virtuositet och skön klang. De båda musikerna var också mycket väl sammantrimmade; helt nödvändigt i så här krävande stycken.
Att pianisten inte bara är ackompanjatör framgick tydligt i Alfredo Casellas Sicilienne et burlesque op 23 (1914); från ett mjukt gungande över ett taktfast marscherande och till ett ivrigt springande hjälpte flygeln till att driva musiken framåt, i precis samklang med flöjtens melodi.
Konsertens sista stycke, Sonat för flöjt och piano (1945) av Bohuslav Martinu var ändå det som lät flöjtens egenart komma alldeles till sin rätt: inte bara skickliga fingerlöpningar, utan ett lugnare tempo och välvalda tonlägen lät flöjtstämman klinga extra rikt. Detsamma gäller för det innerliga extranummer, ännu ett kort stycke av Fauré. Konserten var kort med skimrade som en pärla.
Att pianisten inte bara är ackompanjatör framgick tydligt i Alfredo Casellas Sicilienne et burlesque op 23 (1914); från ett mjukt gungande över ett taktfast marscherande och till ett ivrigt springande hjälpte flygeln till att driva musiken framåt, i precis samklang med flöjtens melodi.
Konsertens sista stycke, Sonat för flöjt och piano (1945) av Bohuslav Martinu var ändå det som lät flöjtens egenart komma alldeles till sin rätt: inte bara skickliga fingerlöpningar, utan ett lugnare tempo och välvalda tonlägen lät flöjtstämman klinga extra rikt. Detsamma gäller för det innerliga extranummer, ännu ett kort stycke av Fauré. Konserten var kort med skimrade som en pärla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar