På grund av sjukdomsfall och tack vare ett heroiskt inhopp på dirigentpulten av Jukka-Pekka Saraste blev konsertprogrammet fyllt av verk av Beethoven. Och vem tackar nej till det?
Kvällens konsert inleddes med Leonoraouvertyren Nr 2, ett komplext verk som under sin speltid växlar mellan stort och litet, intensivt och stillsamt, svart och vitt, så att det oftast är de stora kontrasterna som blir mitt största intryck av musiken.
Litet av den känslan satt kvar när Pianokonsert Nr 3 började - tills kvällens solist Radu Lupu tog över stafettpinnen. Efter varje soloparti kom sedan orkestern tillbaka mjukare och ödmjukare - inte tämjda, utan det lät snarare som förundran över mystiken i världens skönhet. En viktig källa till den skönheten var förstås den fantastiske Radu Lupu, säker och känslig, som lockade fram gyllene toner ur flygeln. Det var en ära att få höra honom spela!
En virvlande avslutning var Symfoni Nr 7, ett verk som fyller mig med sådan glädje att jag nästan får sitta på händerna för att inte dirigera med. Jag vill säga att trots programändringen lät Kungliga Filharmonikerna utmärkt - det var väntat, så begåvade och hängivna som de är. Men just idag, under Jukka-Pekka Sarastes ledning, tyckte jag att den sammanlagda klangen lät annorlunda än vanligt; inte så organisk och sammanhållen, utan lösare (utan att spreta!) och intellektuell. Det passade särskilt bra till de två sista hetsiga satserna, Presto meno assai och Allegro con brio. Speciellt den avslutande, dansande satsen fylldes av energi av det halsbrytande tempot och mynnade ut i en vild eufori.
Det är sådana här kvällar som jag påminner mig om att symfoniorkestrar är viktiga och ljuva frukter av ett civiliserat samhälle.
Kvällens konsert inleddes med Leonoraouvertyren Nr 2, ett komplext verk som under sin speltid växlar mellan stort och litet, intensivt och stillsamt, svart och vitt, så att det oftast är de stora kontrasterna som blir mitt största intryck av musiken.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
En virvlande avslutning var Symfoni Nr 7, ett verk som fyller mig med sådan glädje att jag nästan får sitta på händerna för att inte dirigera med. Jag vill säga att trots programändringen lät Kungliga Filharmonikerna utmärkt - det var väntat, så begåvade och hängivna som de är. Men just idag, under Jukka-Pekka Sarastes ledning, tyckte jag att den sammanlagda klangen lät annorlunda än vanligt; inte så organisk och sammanhållen, utan lösare (utan att spreta!) och intellektuell. Det passade särskilt bra till de två sista hetsiga satserna, Presto meno assai och Allegro con brio. Speciellt den avslutande, dansande satsen fylldes av energi av det halsbrytande tempot och mynnade ut i en vild eufori.
Det är sådana här kvällar som jag påminner mig om att symfoniorkestrar är viktiga och ljuva frukter av ett civiliserat samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar