Beyond Black av Hilary Mantel

Beyond Black är en spökhistoria, en av de hemskaste jag har läst. Nu har jag inte läst så många spökhistorier i vuxen ålder, men jag tänker mig att Beyond Black skiljer sig från till exempel rysarhistorier som The Woman In Black, för att den är smutsig, realistisk och hopplös på ett eget sätt.

Alison Hart försörjer sig som medium. Hon reser runt mellan publiktillställningar i Londons förorter och ger visdomsord och meddelanden från de döda till sin publik. Vaga formuleringar och gissningar byggda på erfarenhet gör att Alison kan låta vem som helst känna att den får ett personligt bemötande. Jag har inte mycket till övers för den sortens lurendrejeri, och när jag först läser om hur Alison och hennes kollegor underhåller sin publik med den sortens snack. Men saken är den att Alison och några (men inte alla) av de andra medierna verkligen kan höra och se döda människor. Men de dyker inte upp på beställning, och de talar ofta förvirrat, så deras meddelanden är inte enkla att uppfatta och leverera.

Sanna meddelanden från döda blandas ut med uppmaningar att ta hand om sig själv och liknande fluff när Alison skall fylla ut sin tid på scenen. På samma sätt blandar sig de döda in i de levandes värld: ibland sitter de i bilbaksätet och skrävlar och luktar illa, ibland gömmer de sig i diskmaskinen eller golvlisten, ibland rumsterar de om med Alisons inälvor så att hon mår dåligt.

De andra medierna har andliga guider som håller sig till dem och hjälper dem att urskilja de många dödas surrande röster. Men Alisons guide är Morris, en av de många män som levde och röjde runt med Alison och hennes mor när hon var liten. Så blandar sig även nutid med dåtid och levande med döda, för Morris drar ofta med sina gamla döda suparbröder och beter sig lika illa som när han levde; sluddrar om vem som är skyldig honom pengar, om vilken elak flicka Alison är och hur hon skall vara glad att hon inte har någon ännu värre till andeguide. Ju mer vi får höra om Alisons hemska barndom, desto mer värker mitt hjärta för henne. Och med Morris och de andra i hasorna är det som att plågan aldrig tar slut.

Redan innan Hilary Mantel vann (välförtjänt) ära och uppskattning för Wolf Hall stod Beyond Black på min läslista, men jag är faktiskt glad att jag läste den efter böckerna om Thomas Cromwell, där övernaturliga händelser hålls till ett minimum. Det jag känner igen och gillar hos Mantel är hur historien utvecklar sig till synes planlöst, formad av slump eller av tillfälliga händelser, som vi själva lever våra liv utan att veta vad som skall hända härnäst.

Hilary Mantels böcker drivs av sina karaktärer, och Alison, hennes assistent Colette och de lösdrivande andarna är alla genuina personligheter som engagerar läsaren. Även när jag inte hade någon aning om åt vilket håll historien var på väg längtade jag tillbaka till den. Och även på årets soligaste vårsöndag kändes berättelsen skrämmande (och ändå längtade jag tillbaka till den). Den otäcka spökhistorien i Beyond Black innehåller inte rödögda väsen som lurar i skuggorna, utan illvilliga fullegubbar som bara blivit elakare efter döden, och en dålig uppväxt som man aldrig verkar kunna skaka av sig, varken som vuxen eller ens efter döden.

Ändå är inte Beyond Black någon eländesskildring. Hilary Mantel låter sin Alison och andra gå igenom svåra händelser, men har hela tiden sympati för figurerna hon har skapat. I en intervjudel på bokens sista sidor säger hon att Beyond Black mer än någon annan av hennes böcker visar hur det är att vara författare: röster som tränger sig på och stör och viskar i munnen på varandra. Jag hoppas att både Alison och Hilary Mantel får höra fler röster med intressanta historier att berätta.

Fler böcker av Hilary Mantel:
Wolf Hall
Bring Up The Bodies

The Mirror & the Light