Det är så kul att få se en film med handling och huvudpersoner som skiljer sig så mycket från de flesta andra filmer. Tre småtjejer på 80-talet som startar ett punkband! En film om vänskap och musik och att hitta sin självkänsla! Och det är inte bara en bra idé, filmen är även välgjord och kul.
Det är lätt att sympatisera med Bobo (Mira Barkhammar), den kortklippta tjejen som håller fast vid punken fastän de pastellfärgade klasskamraterna säger att punken är död. Som tur är har hon en kompis, Klara (Mira Grosin), som också är punkare. Klara är i sina bästa stunder full av energi och idéer och vill gärna provocera, vilket också slår över till att hon blir riktigt jobbig ibland.
Men det är jätteroligt att ungarna kanaliserar sin ilska över skolidrotten och reglerna till en låt som heter "Hata sport", och att de energiskt börjar spela på instrument de knappt har hållit i förut. Jag minns den där känslan från det tidiga åttiotalet att man bara skulle kunna börja göra väsen och skriva låtar, och det är synd att den verkar ha gått förlorad i dagens överproducerade strömlinjeformade TV-tävlingsmusik.
När den gitarrkunniga Hedvig (Liv LeMoyne) går med i gruppen får de ett välbehövligt musikaliskt lyft. Men det blir också en god övning i hur långt man behöver gå för att passa in i en vänskap, och vad det kan vara värt.
Det fantastiska med filmen är vänskapsskildringen; prövningarna av motgångar, framgångar och splittring. Det som är mindre bra med filmen är att den är rapsodisk; det är inte så att den tappar tråden men den skuttar fram från scen till scen. När barnen i scenerna (förstås) också är busiga och ostrukturerade blir det litet svajigt och stressigt för mig. Men det är bara en bisak i en rolig och underhållande film full av livsglädje.
Det är lätt att sympatisera med Bobo (Mira Barkhammar), den kortklippta tjejen som håller fast vid punken fastän de pastellfärgade klasskamraterna säger att punken är död. Som tur är har hon en kompis, Klara (Mira Grosin), som också är punkare. Klara är i sina bästa stunder full av energi och idéer och vill gärna provocera, vilket också slår över till att hon blir riktigt jobbig ibland.
Men det är jätteroligt att ungarna kanaliserar sin ilska över skolidrotten och reglerna till en låt som heter "Hata sport", och att de energiskt börjar spela på instrument de knappt har hållit i förut. Jag minns den där känslan från det tidiga åttiotalet att man bara skulle kunna börja göra väsen och skriva låtar, och det är synd att den verkar ha gått förlorad i dagens överproducerade strömlinjeformade TV-tävlingsmusik.
När den gitarrkunniga Hedvig (Liv LeMoyne) går med i gruppen får de ett välbehövligt musikaliskt lyft. Men det blir också en god övning i hur långt man behöver gå för att passa in i en vänskap, och vad det kan vara värt.
Det fantastiska med filmen är vänskapsskildringen; prövningarna av motgångar, framgångar och splittring. Det som är mindre bra med filmen är att den är rapsodisk; det är inte så att den tappar tråden men den skuttar fram från scen till scen. När barnen i scenerna (förstås) också är busiga och ostrukturerade blir det litet svajigt och stressigt för mig. Men det är bara en bisak i en rolig och underhållande film full av livsglädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar