Något lika irriterande i samma härad är de svepande generaliseringarna av människor och deras grupptillhörighet - till exempel de inhemska tiggarna i Oxford eller de "skamligt tjocka" (sic!) flickorna på en krog som vår huvudperson spatserar in på (och ligger med, sedan han lyckats hitta en flicka som inte är så tjock).
Jag försöker att göra skillnad på författaren och hans karaktärer, för visst kan en god författare låta en obehaglig människa vara huvudperson och skapa en bra berättelse. Men en sak jag begär av en riktigt bra författare är att hen ser bortom stereotyper och generaliseringar och visar nyanser och detaljer som känns äkta. Dessutom dyker det upp intressanta människor som beskrivs på några sidor och sedan försvinner för gott ur handlingen, som att de inte var så viktiga ändå. Lika ointresserad av sina bekanta som vår huvudperson tycks vara blir jag också efter några sådana slarvigt behandlade livsöden.
Man kanske kan se detta ointresse som en bieffekt av att vår spanske gästlärare inte kan fästa sig vid någon annan än den kvinna han har ett intensivt men hemligt förhållande med. Men jag läser inte tillräckligt mycket glöd i det av deras förhållande som beskrivs, bara några få huvudpersonens klumpiga försök att ta större plats i kvinnans liv.
Jag har hört andra säga att Javier Marías är en utmärkt människokännare, så jag är förvånad över att det är just där som jag tycker att Alla själar brister så grundligt. Innan jag avskriver honom helt bör jag nog läsa någon mer bok av honom, men jag vill inte rekommendera honom till någon annan i det här läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar