Varje sonat framförs på ett brassinstrument och piano. Pianot hade olika uppgifter genom de olika sonaterna; ibland klingade det nästan identiskt med det andra instrumentet, ibland skapade det en kaskad av noter bakom en långsammare framflytande melodi från brasset. Pianist under hela konserten var Stefan Lindgren, och för det fick han en alldeles egen och välförtjänt applåd.
Den första sonaten var skriven för piano och althorn 1943. Markus Maskuniitty spelade instrumentet med den mjuka, omfamnande klangen mycket väl. Som de båda musikerna uttryckte det i var sin vacker text påminde tonerna om stillhet och skönhet. Hornet fick sedan gå från sin lugnande klang till något den annars också brukas till; att uppmana till jakt och själv kasta sig efter de jagande.
Lika vacker klang och virtuositet hade Karl-Johan Elf när han på tuba spelade sonaten från 1955, konsertens senast skrivna verk. Instrumentet fick börja humoristiskt, med roliga tonsprång som utnyttjade tubans djupa toner men samtidigt visade upp en oanad lätthet. Lättheten ökades på med ekvilibristiska prövningar men gick sedan över i ett vackert vemod.
Efter paus fick vi höra de två instrumenten med skarpare klanger, trombon och trumpet, men även de fick visa fram sin mjukare sida. Karl Frisendahl spelade i trombonsonaten från 1941, ett stycke som började ytterst dansant och som fortsatte vara mycket melodiskt även när karaktären övergick till ett slags självsäkert berättande som jag tyckte mycket om.
Även trumpeten, trakterad av Joakim Agnas i sonaten från 1939, började självsäkert berättande och väldigt melodiskt. Men efter några utrop drog sig instrumentet tillbaka till ett stillsamt reflekterande som bringade den välkomponerade och kompetent framförda konserten till en mjuk och eftertänksam avslutning. Jag är riktigt glad över att få höra Hindemiths verk låta fyra mer ovanliga instrument och fem musiker framstå som mångsidiga och mångkunniga individer.
2 kommentarer:
Tack för att du gav impulsen att lyssna till dessa kammarmusikverk av en tonsättare som alltför sällan spelas.
Jag hittade dessa sonater på Spotify - och ytterligare en med engelskt horn (som ju inte är något horn utan en sorts oboe) som jag faktiskt gillade allra bäst. Beror kanske på att jag är förtjust i just den speciella klangen.
Det var roligt att höra! Jag tror att vi har hittat samma skiva på Spotify, och jag blev också fascinerad av den. Det är en så bra idé att sätta alla instrument intill varandra, så att man verkligen hör vad som är unikt med dem.
Skicka en kommentar