Northanger Abbey av Jane Austen

För c:a tvåhundra år sedan skrev Jane Austen de böcker som nu har blivit klassiker: Stolthet och fördom, Mansfield Park och många andra. Då som nu finns det människor som viftar bort deras innehåll som inskränkt och ointressant, men de många uppskattande läsarna än i våra dagar är ett tecken på att böckerna talar om något viktigt. I detalj och med psykologisk skärpa berättar Austen om de prövningar som unga kvinnor kan tvingas genomgå för att hitta en god man att gifta sig med - något som avgjorde hur hela deras liv skulle avlöpa.

Ett av Jane Austens verk är Northanger Abbey. Förutom att med både ironi och ändå djup sympati för sina karaktärer berätta om deras försök till romantik, driver den boken på samma sätt med dem som ivrigt läste tidens gotiska skräckromaner och försökte se sina liv som ett äventyr i samma anda. Den närvarande berättarrösten låter oss från början förstå att huvudpersonen Catherine Morland inte är någon typisk hjältinna ur någon av de populära skräckromanerna, och när hon låter sig drivas av sin önskan att upptäcka mystiska hemligheter blir resultatet katastrofalt.

Ändå är romanen vi läser på de hängivna romanläsarnas sida. Vänskapsband formas när man viskar om handlingen i Ann Radcliffes spännande bok The Mysteries of Udolpho. Den unge mannen som avfärdar romanläsning som något som män inte sysslar med är plump och mycket besvärlig. Men den som vinner Catherines hjärta är Henry Tilney, som inte bara har läst och uppskattat de viktigaste romanerna, utan snabbt kan improvisera ihop en spännande och litet skrämmande intrig kring Catherines förestående besök på familjegodset.

Boken Northanger Abbey excellerar i underdrifter; repliker och reflektioner som passar sig för en inte så världsvan ung flicka som Catherine, men som vi andra kan genomskåda för vad de egentligen betyder. En så till synes banal sak som att verka otillgänglig när en viss herre befinner sig i närheten, för att inte bli upptagen av honom och så inte få tillfälle att dansa med den man helst vill träffa - sådana scener kan man känna igen sig i än i dag, även om konventionerna för uppbjudning till dans inte är lika strikta nu, tack och lov.

Catherines vistelse på det anrika godset Northanger Abbey blev inte lik de gotiska skräckromaner hon fascinerats av. Istället blev hennes liv odödliggjort av Jane Austen, mästaren på att finna det unika och spännande i vad som var vardag och samtidigt livsavgörande för många kvinnor (och män) för tvåhundra år sedan. Northanger Abbey är intelligent och inkännande skriven, och dessutom väldigt rolig!

Värt att notera: Min utgåva från Wordsworth Classics innehåller dryga hundra fotnötter, som är en stor hjälp i att förklara termer och namn som var allmängods på den tiden men mer svårfattliga idag.