Grodregn över Fruängen på Stadsteatern

Det finns pjäser som är klassiker, som kan spelas och uppskattas i århundraden, uppdaterade till moderna förhållanden eller exakt som de är skrivna. Det finns också pjäser som är exakta samtidsskildringar, som tar upp förhållanden och uttryck som definierar livet för samtida människor. Grodregn över Fruängen är ett utmärkt exempel på den senare sortens teater. Vi är många i publiken som känner igen stämningen från styrelsemötena i bostadsrättsföreningen, för att inte tala om sopsortering, klimatkompensation och andra oroshärdar som ligger och gnager i bakhuvudet.

I bostadsrättsföreningen Struten bor den samvetsgranne Johan (Kristofer Kamiyasu), med plikter till jobbet, bostadsrättsföreningen, hustrun Lina (Sofi Helleday) och deras son Lillen - och till världens framtid. Sopsorteringen är viktig men komplicerad även för grannen Josefin (Marika Lindström), men även hon känner att hon kämpar i motvind.

 I huset bor även Zara (Gloria Tapia), en arbetslös skådespelare med jobbplaner som faktiskt lyfter till nivåer hon inte kunnat tänka sig. Det är oklart om Ari (Emil Almén) också bor i föreningen, men under nästan hela första akten är hans ordlösa brottningsmatch med tingen en skön motvikt till de övrigas ständiga kamp att få ordning bland alla saker som är skräp eller på väg att bli det. I ensemblen är också Jerk Ohlson Westin perfekt i alla sina roller; uteliggare, enerverande teleabonnemangsförsäljare och hängiven mötesdeltagare i bostadsrättsföreningen. Föreningen, som blir mer och mer lik en sekt... medan Johan måste fundera över meningen med att lägga så mycket tid på detaljer som att tillåta kompost eller byta ut stuprännorna.

 Där kommer min enda, minimala invändning; bostaden och föreningen är ju inte en självgenererande amöba som kräver insatser utan utdelning. Man gör underhåll på fastigheten för att slippa krackelerande fönsterramar och läckande rör i sitt eget hem. Att ha en varm och trygg bostad är ju en grundförutsättning för den där ogripbara lyckan som alla karaktärer på scenen drömmer om. Men visst vet jag att mötena, mailsvaren, lapparna i porten och alla pressande beslut känns som en överväldigande börda man kunde önska att få slippa.

Den här pjäsens samtidskritik är ovanligt bra därför att den är så specifik och igenkänningsbar, och för att den inte skapar diffusa syndabockar såsom "vi måste skaffa kökshäll som alla andra". När man på scenen talar om vilka produkter man inte köper i affären är det med ord publiken känner igen - men de blir extra effektiva och drivande när de sjungs fram till en rytm och en läcker koreografi. De inslagen är fantastiskt bra iscensatta och regisserade av Sara Giese.

Det finns ett mått av sorg, men ännu mer av humor och sympati i pjäsen Grodregn över Fruängen. Den är ingen bagatell men heller inte tung att se. Jag önskar att alla som någonsin befattat sig med styrelsearbete eller sopsortering såg pjäsen för att få känna igen sig och skratta!

Länk till Stadsteaterns sida om Grodregn över Fruängen

Foto: Petra Hellberg