De två clownerna Witzi och Charlie Rivel (Roger Westberg och Sten Hellström) tumlar ut från scenen efter sin föreställning. Men spelet slutar inte; vant och glädjefyllt leker de vidare i sina roller, efter år av erfarenhet av att roa och år av vänskap. De hejdas, med svårighet, av Krauss (Ulf Montan). Han är bekant med dem sedan tidigare, men är också lierad med makten. Det är nazisternas uniform med hakkors på armen som han bär, och han ger clownerna uppdraget att uppträda på galaföreställningen till Hitlers födelsedag.
Under repetitionerna är Charlie närmast i stort sett oberörd inför implikationerna att spela för landets diktator; det han säger är att han vill roa människorna i de svåra tiderna. Partnern Witzi har däremot redan känt av nazisternas förtryck in på bara skinnet och vill väcka Charlie till protest med sina fysiskt illustrerade berättelser.
Det största hindret på vägen mot en lyckad föreställning är att Krauss insisterar på att vara med och spela. Han har förslag på sketcher, den ena tråkigare än den andra, och brister själv i komisk timing. Men minsta uppslag från honom vecklar Charlie och Witzi ögonblickligen ut till verkligt roliga nummer med sin vältränade improvisationsförmåga - vilket förstås rubbar Krauss planer och gör honom irriterad.
Personligen är jag egentligen inte så road av fysisk humor, särskilt inte prutthumor, men männen på scenen är mycket skickliga i just de avseendena, så jag kan njuta av de scenerna. Men än mer uppskattar jag allvaret som växer sig större och större under pjäsens gång. Statens terror blir till fasansfull verklighet, men lika skrämmande är möjligheten till motstånd mot makten som uppenbarar sig i form av den inhyrde musikern Golo (Daniel Goldmann).
Pjäsen Heil Clown berättar en tänkvärd historia om vad som skulle kunna ha hänt, och gör det med rätt blandning av sorg och skratt och med stor skicklighet av alla inblandade.
Länk till Boulevardteaterns sida om Heil Clown
Det största hindret på vägen mot en lyckad föreställning är att Krauss insisterar på att vara med och spela. Han har förslag på sketcher, den ena tråkigare än den andra, och brister själv i komisk timing. Men minsta uppslag från honom vecklar Charlie och Witzi ögonblickligen ut till verkligt roliga nummer med sin vältränade improvisationsförmåga - vilket förstås rubbar Krauss planer och gör honom irriterad.
Personligen är jag egentligen inte så road av fysisk humor, särskilt inte prutthumor, men männen på scenen är mycket skickliga i just de avseendena, så jag kan njuta av de scenerna. Men än mer uppskattar jag allvaret som växer sig större och större under pjäsens gång. Statens terror blir till fasansfull verklighet, men lika skrämmande är möjligheten till motstånd mot makten som uppenbarar sig i form av den inhyrde musikern Golo (Daniel Goldmann).
Pjäsen Heil Clown berättar en tänkvärd historia om vad som skulle kunna ha hänt, och gör det med rätt blandning av sorg och skratt och med stor skicklighet av alla inblandade.
Länk till Boulevardteaterns sida om Heil Clown
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar