På 1970-talet, när terrorism förpestade samhällsklimatet i demokratier som Italien, Tyskland och bitvis Sverige, var jag alldeles för ung för att märka vad som hände. Lösryckta anspelningar när jag växte upp gjorde att jag var intresserad av att få veta vad som hade hänt och hur människor hade reagerat på det. 1996 när Steve Sem-Sandbergs bok Theres kom ut flyttade jag till Tyskland innan jag hann skaffa den. I stället fick jag se ett antal gedigna tyska dokumentärer om Rote Armee Fraktion och den terror de utövade i mitt nya hemland. Tack vare nytrycket av boken kan jag nu läsa den och få en pusselbit till.Något som störde mig när jag t.ex såg filmen Der Baader-Meinhof Komplex var hur man från rättssamhället försökte resonera med terroristerna. Man svarade på de av deras argument som framfördes i ord, och man svarade med egna, ganska svaga ord. Samhällets svar på deras argument, ja, att man överhuvud taget försökte svara med ord som försökte följa brottslingarnas resonemang upplevde jag som en osäkerhet på sin egen rätt. Som att man inte hade tillräckligt starkt fäste i demokratin för att vara säker på att inte terroristerna kunde rätt. Nu var ju den tyska demokratin ännu ung och skakig efter nazisttiden, som bara låg några år bakåt i tiden. Det kan vara en förklaring till osäkerheten.
Nåväl, samhällets försök till svar på terroristernas försök till ideologi förde det goda med sig att de anklagade bröt samman i förpubertala förolämpningar på kiss- och bajsnivå, vilket gjorde bristerna i deras tankestrukturer tydliga. Citat i boken Theres säger rent ut att våldshandlingarna är sin egna ideologi.
Men ändå, har man begått ett våldsdåd finns det ett konkret brott att anklagas och dömas för. Det finns ingen anledning att resonera med brottslingens logik, speciellt inte på hans egna termer, mer än att säga: 'Du har gjort fel. Du har brutit den här lagen. Detta är ditt straff' under korrekta juridiska former.
De olika fragmenten av meningsbyten från rättssalen, Ulrike Meinhofs tankar, skrivna ord och minnen får mig i början av läsningen att tro att även den här boken skall vara alltför ursäktande och inkännande mot terroristerna. Som tur är stannar den inte där, utan blir en nyanserad bild av händelserna och Ulrike Menhofs motivation, och dessutom en god läsupplevelse.
Redan innan jag läste uttrycket "drömfakulteten" i texten hade jag börjat tänka på Sara Stridsbergs bok med samma namn. Repliker, tidningscitat, tankar och minnen ställs mot varandra och skapar en bild av händelserna, omgivningens reaktioner och hur handlingen drivs vidare.
En sak jag inte tycker om med biografier är att de lägger ord och tankar i huvudpersonens mun som man inte vet om de någonsin fanns där. Till en början gör det att jag inte lugnt kan läsa boken; jag funderar på vad som är belagt och vad som är uttänkt av Sem-Sandberg. Men tonen i hans berättelse ger mig förtroende för honom, och jag accepterar honom som uttolkare av Ulrike Meinhofs liv.
Jag var orolig för att Meinhof skulle framstå som oskyldig anklagad, någon som drogs med i lavinen hon satte igång. Den känslan ekas i några av de samtida tidningscitaten, och bokens Meinhof funderar själv på det och svarar på det. Mer och mer blir det maktspelet mellan personerna som driver våldshandlingarna vidare. Men fastän Ulrike Meinhof ser hur situationen i gruppen har låst fast personerna i sina roller, ger hon sig inte den enkla utvägen att känna sig som en gisslan.
Jo, visst blir det så att Meinhofs skymt av tvivel gör henne mer mänsklig, men inte tillräckligt mycket för att jag skall få direkta sympatier för henne. Hon blir inte heller reducerad till en könsmänniska, en evig kvinna vars moderskänslor gör henne till en sämre kämpe. Ändå: att stanna upp och tänka och känna, istället för att döva samvetet och lyda sin tomma ideologi, är i mina ögon inte ett tecken på svaghet utan sundhet.
När jag läser boken blir det också tydligt att 'revolution' och våldsromantik bara är ett själviskt och cyniskt medel att skapa kaos i ett demokratiskt samhälle. Vad skall komma efter kaoset? Alltför ofta har de självutnämnda revolutionärerna inte brytt sig om att tänka på om det de gör skapar något bättre för dem de vill 'befria', och den ökade våldsspiralen blir ett argument för sig självt. Nej, terrorism är inte ursäktligt, och att ursäkta terrorism och våldshandlingar i en demokrati är inte modigt utan ynkligt.
Fler böcker av Steve Sem-Sandberg
De fattiga i Łódź
4 kommentarer:
Det här var väldigt intressant, Och välskrivet. Jag känner ssamma lätta rädsla som du, att inte våga läsa för att de kanske ger en sån där romantiserad, förskönad bild av en våldsam, dödlig rörelse. Det finns så många myter och kulter kring RAF, och framför allt Meinhof. Men kanske ska jag våga mig på den här då.
tack för läsningen!
Tack så mycket, snowflake! Jag tyckte det var viktigt att inte bara recensera utan tänka igenom bakgrunden, eftersom det var därför jag läste boken till att börja med. Visst finns det diktaturer idag där det verkligen behövs kraftfulla protester och demonstrationer för att vräka tyranner och stoppa förtryck. Men när revolutionsromantiker börjar ett korståg mot ett förtryck de påstår sig känna i en demokrati, då är det viktigt att inte dras med och visa förståelse i onödan. Inte när det finns demokratiska processer för förändring!
Javisst är det så. Även om det var annorlunda i Tyskland, som genomlevt nazismen bara en generation bort. Föräldragenerationen, dessutom, den som man ska göra uppror mot redan i vanliga fall. Och där säkert många satt kvar på fina samhällsposter eller åtminstone inte behövt göra avbön.
Det har du rätt i, man får komma ihåg att ungdomsupproret mot en föräldrageneration med blod på händerna som nu låtsas oskyldig, det kan nog ta ut svängarna extra hårt.
Skicka en kommentar