Nine

Passion, drama, drömmar, dans, vackra kvinnor, utlevande män - det som gjorde italienska filmer så vilda och sevärda på sextiotalet. Kan man skaka liv i det igen, förpacka det för vår tid och återuppväcka känslan av att det är spännande att gå på bio? Tja, det borde gå... men det är inte Nine som lyckas med det. Allt det sämsta av sextiotalets frigjordhet och inte särskilt medryckande låtar är vad vi får istället.

Guido Contini (Daniel Day-Lewis), en prisad regissör i en svacka, skall göra en ny film. Förhoppningarna är lika stora som på filmen vi ser, och resultatet blir viktigare för att även hans egen karriär står på spel. Men de inledande scenerna med stöttande inspelningspersonal, producenter och assistenter och ivriga journalister är så avgudande att jag har svårt att tro på dem. Hur kan en inte ens påbörjad film vara en så stor angelägenhet? Jag är trött på det här manliga geniet redan innan jag har sett ett enda av hans verk, och jag kan inte skaka av mig känslan av att han är överskattad.

Inte bara överskattad, utan irriterande. Redan från början står det klart att han inte har något manus och inte ens någon idé för filmen som skall börja spelas in när som helst. Han lämnar sin redan försummade fru Luisa (Marion Cotillard), tar in på ett litet pensionat för att tänka, men kan inte låta bli att ringa på sin älskarinna Carla (Penélope Cruz). Ja, kvinnorna virvlar förbi i Guidos liv, många av dem pilska och vackra och ute efter hans kropp.


Ännu konstigare än hur de kan intressera sig för Guido är hur deras förförelsekonster kan vara så osexiga. Jag kan inte bara bortförklara det med att jag är en jättestraight kvinna. Det är obegripligt hur Penélope Cruz, begåvad skådespelerska och en av världens snyggaste kvinnor, kan dansa runt halvnaken utan att det är det minsta spännande. Kate Hudson har glimten i ögat och sväng i höfterna när hon dansar i svartvitt, men det blir aldrig hett, bara halvljummet. Mest gnista har Fergie och de många dansarna i den enda starka låten Be Italian.

Så många begåvade skådespelare (Sophia Loren och Dame Judi Dench inte att förglömma), så läckra dräkter och scener (både Rom och dansgolvet), och så mediokert resultat. Med en kvinnosyn så rutten att den försöker krypa undan av skam, melodier som inte är minnesvärda, och ett persongalleri som inte engagerar, känns filmen Nine som att sätta tänderna i en läcker dessert och istället få tugga på glitter och cellofan i två timmar.