Jane Eyre på Dramaten

Foto: Roger Stenberg

När Julia Dufvenius dyker upp på scenen är hon en liten flicka: en tioårig föräldralös Jane Eyre, omhändertagen på nåder av sina rika släktingar. Alla tar de varje tillfälle till att klaga på hennes elakhet och huta åt henne att veta sin plats som mindre värd än de själva. Vid fyllda tio har de fått nog och skickar henne till en välgörenhetsinrättning för ännu hårdare uppfostran. Det gör ont att se de vuxna människorna skälla på barnen och döma ut dem som onda. Vad blir man för människa om man har fått höra att man är alltigenom dålig?

Jane blir en stark och bra människa. Det är svårt att förstå hur hon orkar, men hon har en inre styrka och känner att alla glåpord är orättvisa. Vid arton års ålder kan hon lämna skolan och ge sig ut i världen som guvernant.

Hon har hamnat som guvernant åt lilla Adéle, otroligt roligt spelad av Basia Frydman. Som en liten näpen unge är hon ivrig och sprallig, har så mycket att berätta och pilar in och ut med små snabba steg. Det är inte bara hon som är lustig, det blir många anledningar att skratta till, men aldrig så att det känns respektlöst mot berättelsen. Nej, det är ju för att Jane är smart och snabbtänkt, och inte går i Mr. Rochesters (Michael Nyqvists) fällor utan svarar honom så att han själv får igen det när han försöker reta henne.

Jag tycker om att se den osäkra kärleken som växer fram mellan dem två när de munhuggs om moral och intellektuella frågor. Tänk att ha mött en jämlike i tanken! Båda två måste känna sig så kluvna över att råka på en så givande känsla som kanske ändå är förbjuden enligt konvenansen. Så båda växlar mellan att närma sig och att värja sig, och båda missförstår varandra... men attraktionen går ju inte att hindra. Inte heller går det att hindra resten av berättelsen att komma emellan dem. Även om man känner till den är den spännande gestaltad.

Efter paus tappar pjäsen fart, dels för att handlingen skiftar inriktning, dels för att den inte är lika förankrad i Janes känslor eller den fina scenografin som innan. Men det går inte att förneka att det är en spännande historia från början till slut. I den här uppsättningen får jag ännu mer beundran för Jane Eyre, som behåller sin integritet och moraliska hållning såväl när hon är bespottad av alla som när hon har trumf på hand.

Länk till Dramatens sida om Jane Eyre