Utgångspunkten för utställningen Livsformer på Bonniers Konsthall är den konst som för ett fyrtiotal år sedan undersökte relationen till världen omkring sig, så som Robert Smithsons välkända Spiral Jetty. Jag är riktigt glad att man idag väljer att gå tillbaka och ta upp den tråden igen. Med vetenskapens framsteg kan vi se djupare in i materien och längre ut i universum, och diskussionen om planetens överlevnad har utvecklats till nya frågor.
Flera av verken i utställningen Livsformer har knyter an till vetenskap och teknik, och människans överlevnad i en värld som förändras. Tomas Saraceno har byggt en sfär i tunt material som reflekterar ljus i intensiva färger. Det skall vara ett förslag till boplats i balans med de organiska systemen, men är ju självt så oorganiskt och så bräckligt att det inte ser ut att vara mer än en dröm. Tue Greenfort har etablerat en egen biotop i en PET-flaska som utvecklats separerat från omvärlden i flera år. (Usch, mögligt och slemmigt!)
Katie Paterson har, med hjälp av amatörastronomer, etsat en karta över döda stjärnor på himlavalvet. Det är en vacker stjärnkarta, men ur vetenskaplig synpunkt skulle jag vilja veta om de sammahållna banden och små täta ansamlingarna av punkter beror på att det är just de stråken som har undersökts, vilket jag misstänker.
I They Shine har Rosa Barba filmat en av världens största solkraftsanläggningar på en undangömd plats i en öken i USA. Det är fascinerande att se solcellerna och speglarna röra sig efter solen över dagen för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Men jag blir litet irriterad på berättarrösten som talar om människans representation av sig själv och sin roll i världen. Vad solfångarna gör är ju noggrant uträknat av ett lag av fysiker och matematiker. I mina ögon är det både en vetenskaplig triumf och "all in a day's work". Jag tvivlar inte heller på att kadern av ingenjörer upplevde verkets skönhet och kanske något mer än den strikta känslan av vetenskapens framsteg, och jag tycker inte att den överspända berättarrösten tillför något till installationens egna styrka.
Ane Graffs detaljerade blyertsteckningar av stjärnformationer, svampmycel och silverstrukturer vill visa på likheter mellan det stora och det lilla. Likheten är inte så tydlig för mig. Jag tittar ned på ådringarna i halvädelstenen jag har på fingret och ser ett helt annat mönster. Visst tycker jag också om att leta efter strukturer och likheter, men jag ser lika många bevis på motsatsen: små detaljer som gör stora skillnader.
Sedan jag var liten har jag älskat stenar och nästan sett dem som levande varelser. De fyra stenar Helen Mirra har hämtat från Alperna ser rörande och litet ensamma ut där de ligger utplacerade på varsin filt från den schweiziska armén. De är litet kantiga, inbjuder inte till att bäras runt i fickan precis, och får mig att se dem som de skabbigaste hundarna i hundgården, de som blir hämtade sist eller inte alls. På väggen intill har Mirra satt upp fotografier ur grodperspektiv från platsen där stenarna hämtades. Men de sitter ju så att stenarna inte kan se dem! De små stackarna, långt hemifrån. Undrar om Mirra kommer bära "hem" stenarna igen efter utställningen.
Äntligen något som stimulerar mina sinnen! I en stor sal visar Charles Avery upp souvenirer från en upptäcktsresa i en värld både lik och olik vår. På en vägg sitter en världskarta, modern till projektionen men antik i namnen på kontinenterna, haven och vändkretsarna. De båda hemisfärerna är faktiskt speglade tvärs över sina respektiva mitter. Memoarerna, målningarna och artefakterna från jakten på ett obestämbart monster tillsammans med den fantasifulla kartan skapar en stämning och ett riktigt fascinerande konstverk.
Sammanfattningsvis är jag inte så väldigt imponerad av de flesta verken. Konstnärernas insteg på vetenskapens domäner är så stapplande och hämmade att de lätt skulle utskåpas av några vackra bilder av fraktaler. Men förutom Charles Averys sagoland tycker jag mycket om Henrik Håkanssons hängande trädgårdar; stubbar klädda med mossa där orkidéer och gröna växter växer, spända strax ovanför huvudhöjd mellan tak och golv. Växterna ser friskare ut än de som står bredvid mig här i mitt vardagsrum. Om våra livsbetingelser skulle kastas om och om naturen skulle bli förgiftad, skulle det kanske vara så här våra sista gröna lungor skulle se ut. Litet skrämmande men också spännande.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Livsformer
2 kommentarer:
Det är intressant att ta del av dina tankar, fast tråkigt du inte är helt och hållet nöjd med utställningen. Ja, stenar.. de är kanske lite besjälade? I alla fall känner jag igen lite i ditt förhållande till dem.
I en kommentar på min egen blogg följer jag upp Inger Christensens Alfabet. Tar upp det här istället, för det känns som det skulle öka ditt intresse för boken ännu mer: Den är inte bara uppbyggd efter alfabetet (vilket fallerar något i översättningen) utan också enligt Fibonaccis talserie. Jag som är humanist utan matematisk läggning har fått den förklarad för mig flera gånger, via poesin förstår jag den! Och ja, jag började kontrollräkna...
På det stora hela var det intressant att se utställningen, och jag fick en del nya tankar, så jag är riktigt nöjd ändå.
Tack för vad du berättar om Inger Christensen! Jag gillar författare som skapar villkor för sitt skrivande, som att följa alfabetet, Fibonacci-talen eller något annat. Jag har redan börjat läsa mer poesi tack vare dig!
Skicka en kommentar