Hamsuns bok Pan skrevs 1894. Det märks att funderingar kring att vara människa och känslovarelse surrade i luften. Boken börjar med lyriska naturskildringar, men det är inte naturen i sig som är huvudrollen, utan alltid hur människan upplever den. Och människan, det är löjtnant Thomas Glahn, som bor med sin hund Æsop i en jaktstuga i Nord-Norge.Han är en drömmare, han njuter av naturen men är däremot inte naturlig i umgänget med andra människor. Speciellt inte när förälskelsen till Edvarda rör om i hans tankar. Edvarda är "den fina flickan", dotter till handelsmannen Hr. Mack på granngården Sirilund. Glahns fantasier om henne, eller snarare hans föreställning om kärleken till henne, får honom att analysera allt hon säger och gör, planera sina egna ord men förstås säga helt fel saker och göra riktiga dumheter. Till en början förstår jag honom; jag beter mig också underligt när jag är förälskad. Men Glahns dumheter, fördubblade av sårad stolthet och självöverskattning, går utanpå det mesta.
Det känns som att löjtnant Glahn är en förfader till många andra unga män i nutida norsk litteratur: den ensamme huvudpersonen med sin hund i Per Pettersons Ut og stjele hestar, den ständigt trasslande unge läraren i Karl Ove Knausgårds Ute av verden. För mig som aldrig längtat ut i naturen blir boken ett tecken på att man blir galen av att hålla sig undan människor, och jag känner mig ännu mer tacksam över att leva i civilisationen, i en stor stad.
Löjtnant Glahn är ingen förebild, och kanske är han ännu mer av en antihjälte när man betänker att boken utger sig för att vara skriven av honom själv. Det blir ännu mer tydligt i epilogen att han litet barnsligt försöker tillrättalägga bilden av sig själv. Och ändå så framstår han som så irriterande! Men på det stora hela är det intressant att läsa den här berättelsen om en förvirrad människas brottningar med sig själv och med att förstå världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar