En odefinierad plats, tre kvinnor, tre män på scenen. Scenen och handlingen förmedlas av vad som sägs. Scenerna och replikerna upprepas med variationer mellan de olika aktörerna. Att vara ensam. Att vara här/att vara här länge. Att komma/att be någon komma. Och i den sista delen av pjäsen, att gå.
Dialogerna är alla olika och specifika i sina känsloyttringar. Man kan nästan tro att pjäsen är en instruktionsbok i olika känslor. Flicka i gul regnjacka har i ännu högre grad det jag tyckte minst om med t.ex Jon Fosses pjäs Dröm om hösten: en historia som inte hänger samman och som därigenom saknar fotfäste. Jag tycker inte att det behöver vara fel, men just Fosses variant på det går mig oftast förbi.
Nu är det ändå en glädje att alla rollerna spelas av så kompetenta skådespelare. Och jag är verkligen tacksam för att regissören, Gunnel Lindblom, låter replikerna falla så långsamt och ger tystnaden stor plats i föreställningen. Ett mer uppskruvat tempo hade varit en katastrof.
En sak funderar jag speciellt mycket på. I föreställningen finns två par, och två ensamma människor: en ung, söt kvinna och en äldre, mindre tilldragande man. Den ensamma kvinnan upptar allas tankar och drar till sig uppmärksamhet och sympatier, trots att hon knappt säger ett ord. Den äldre mannen med sin tillkämpade glättighet och nästan påträngande vänskaplighet skapar bara irritation och fientlighet. Trots att jag själv är en ung, söt, ensam kvinna identifierar jag mig mer med den äldre mannen. Jag längtade faktiskt efter att hans glada leende skulle brista i ilska eller gråt. Men nu var ju alla personer snarare symboler än verkliga människor.
Länk till Dramatens sida om Flicka i gul regnjacka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar