Alexander Klingspor på Waldemarsudde

Att Alexander Klingspor inspirerades av bland andra Edward Hopper är lätt att se i hans tavlor från tidigt 00-tal som visas på Waldemarsudde. Målningarna av fasader och dörrar har samma tidlösa kvalitet, noggrann men ändå lös i konturerna. Att avbilda Stockholm på det sättet är en välgärning; ett sätt att visa något stadigare och nästan evigt i stadsmiljöer som övertagits av hipsters och andra som vill synas hellre än att se.

Än mer tilltalande blir bilderna när Klingspor ökar mystiken i dem; ett fönster som genomlyses av starkt gult sken en mörk natt, portar som är så hårt tillslutna att det bara måste försiggå något ovanligt bakom dem. Därifrån tas ytterligare ett kliv till några intressanta scener där en kvinna i röd hatt tycks leva två parallella liv och se sig själv under helt andra omständigheter.

Jag tycker om konstnärer som väljer att måla i en realistisk tradition och lägga omsorg om sina motiv. Kanske var det blickar bakåt i konsthistorien som fick Klingspor att börja föra in element från forna tiders stilleben; grishuvuden och fiskar, uppskurna eller hela. Där blir jag aningen besviken, för speciellt de holländska målarna lade ju stor vikt vid att få fiskfjäll att glänsa, men riktigt så långt kommer inte Klingspors verk, och kanske förväntar jag mig för mycket eller fel saker.

Nu blir motiven ett frossande i frosseri parat med konsumtionskritik; festmåltider med dekadenta gäster som hugger in på den sista fisken. Å ena sidan är jag glad att Alexander Klingspor inte skriver oss sin civilisationskritik på näsan, å andra sidan hade jag velat se litet mer tydlighet i temat: vilka är de frossarna, vem är fiskaren som lugnt erbjuder den sista fisken? Med en pensel som tycks njuta av att måla djurkranier och nakna kvinnokroppar blir konstnären en del av konsumtionshetsen han står utanför och målar av. Eller, han står inte helt utanför för i många av tavlorna dyker konstnärens eget ansikte upp.

Från frosseriet över till den glittrande världen som helt och hållet är ett spel! Från burleskscenen i New York har Alexander Klingspors senaste tavlor hämtat motiv. Det syns inte så tydligt i de största, myllrande bilderna, men mellan de kostymklädda konsumenterna och de larger than life-klädda artisterna är skillnaden ganska stor; de senare är inte de som styr finanser och lever i överflöd utan har oftare skramlat ihop till en enda överdådig dräkt som blir en del av identiteten under timtals av träning på det som skall se enkelt ut på scen. Nu börjar kitschvarningslampan blinka diskret; är detta något som konstnären målat bara för att det ser fräckt och överväldigande ut? Jag saknar tidlösheten från de första tavlorna i utställningen, även om jag självklart vill låta en konstnär välja själv åt vilket håll han vill utvecklas. Återkommande motiv som fjärilar ur ett krokodilgap är fascinerande, så jag hoppas att Alexander Klingspor tar oss djupare in i surrealismen när han drömmer vidare.

Börje har också sett utställningen och skriver intressant om den med fler bilder och länkar.

Länk till Waldemarsuddes sida om Alexander Klingspor - Resande

The Eye of the World av Robert Jordan

För över trettio år sedan började Robert Jordan skriva på den episka berättelsen om The Wheel of Time, där ett pågående krig mellan skaparen och hans motståndare gång på gång slår sönder världen och påverkar människorna och varelserna i den även under de lugnare tiderna. Första boken, The Eye of the World, inleds med en scen från efterdyningarna av en grym strid, och visar den stora spännvidden i berättelsen: världens rumsliga omfång, tidens gång som är mer påtaglig och personlig än hos oss, och så de mänskliga aktörerna som den onda kraften blir allt bättre på att styra som marionetter.

Därefter gör boken ett språng till huvudhistorians början, till den lilla byn Emond's Field som förbereder sig för festivalen som är årets händelse. Kanske kommer det en gleeman och sjunger och underhåller dem! Speciellt ungdomarna är förväntansfulla, även om absolut ingen av dem tycks förstå sig på det andra könet som de ändå är så nyfikna på. De urgamla historierna om avgörande slag i trakten är lika bortglömda som ruinerna av fornstora städer några dagsresor bort.

Men festligheterna skall komma att glömmas bort när Trollocs anfaller byn, otäcka varelser som krossar och förstör medan de letar efter tre unga pojkar. De tre pojkarna i fråga måste fly från byn, men turligt nog guidas och skyddas de av två mycket speciella gäster som just anlänt byn, Lady Moiraine och hennes väktare Lan. Att Lady Moiraine är Aes Sedai och alltså kan utöva en stark magi räddar flera av byns invånare men skrämmer dem också, då de drar sin kraft från den urkraft som kan göra män galna och orsaka världen undergång ännu en gång. De som ger sig av är inte bara Lady Moiraine och de unga pojkarna, utan även några andra som ser dem förbereda sig och inte tänker låta sig avstyras från att följa med. Att resa från Emond's Field till större städer har förstås lockat länge, men hemlängtan hinner bli svår av flera skäl under resans gång.

Det är intressant att se städerna och händelserna genom pojkarnas ögon. Robert Jordan är bra på att skildra miljöer så de känns levande och trovärdiga, vilket är extra viktigt när de resande hamnar i situationer med fantastiska inslag och hotande fara. Under resans gång hinner såväl pojkar som läsare lära sig mer om det kungarike Emond's Field-borna knappt visste att de tillhörde, och om de krafter i världens fundament som hjälper eller skadar dess utövare. The Eye of the World är egentligen en ganska ordinär fantasy-berättelse, men lyfter på förlåten till kommande äventyr av större proportioner.

Peer Gynt på Dramaten

Vad är sanning och vad är skröna i berättelsen om Peer Gynt? Det viktiga är vad Peer själv tror, och vad det gör med honom. Därför är det gott att se en uppsättning som tar fasta på det fantastiska i historien, som samtidigt minimerar och blåser upp scenerna så att det i slutändan är en resa genom Peers eget psyke. Där står han, mitt på scenen, så gott som hela tiden uppkrupen på en halvhög piedestal, och genom den stiliserade skogen på vridscenen bakom honom närmar sig de aktörer som prövar honom och skickar honom på nya vägar genom världen. Antalet skådespelare på scenen är reducerat till sex, men de fyller sina roller väl.

Regissören Michael Thalheimer gjorde en god uppsättning av Kasimir och Karoline på Dramaten för snart tio år sedan. Däremellan har jag hunnit se en svårnjutbar uppsättning av hans hand på Deutsches Theater i Berlin, men är mycket positiv till hur Thalheimer nu iscensätter vår nordiska anti-Faust.

Inför den goda (men inte menlösa) Mor Åse diktar Peer ihop en historia om vad han gjort de senaste dagarna och triggas strax till en handling som är lika kraftfull som den är dum - att röva bort bruden Ingrid från hennes bröllopsfest fastän Peer nyss fattat tycke för den väna Solveig. Snart möter han Dovregubben och hans troll som lovar honom ett lyckorike och härskartitel om han vänder sig från människornas sätt att se och stannar hos dem. Men nej, Peer Gynt väljer faktiskt bort den genvägen till tillfredsställelse och ger sig ut i den vida världen. Cynisk och vårdslös med andra människoliv samlar han själv ihop en förmögenhet på sina resor över jordklotet. Men har han nu varit sannare mot sig själv, mot sitt mänskliga jag, än om han antagit trollens erbjudande?

Mor Åse, trollen, Böjgen, Knappstöparen - alla är de värdiga motspelare mot mannen i mitten, och dialogerna klingar ärliga och upprivande. Ändå är det allra mest storslagna och minnesvärda i pjäsen Peer Gynts monologer, mer måleriska i ord mot den tomma bakgrunden än aldrig så mycket scenografi och specialeffekter. Erik Ehn utövar skådespelarmagi med sin kropp och röst: utsträckt i sin fulla längd eller hopkrupen på den lilla ytan; vädjande inför porten till himlen eller myndigt talande som Vår Herre. Under de tre timmar som föreställningen varar bär han Peer Gynt och hela pjäsen; gräver sig ned i djupen och lyfter allt med rörelser och tal. Detta är stor skådespelarkonst, och jag är glad att ha fått uppleva detta på Dramatens stora scen.

Länk till Dramatens sida om Peer Gynt

Foto: Sören Vilks

Amatörer

Låt oss känna en stunds sympati för kommunpolitiker runt om i landet. De lägger energi och sin fritid på att utreda och diskutera vad som skall göra just deras kommun bättre - i många fall att ens få den att överleva - på en budget som alltid är för liten. I västsvenska Lafors har den brokiga gruppen i kommunstyrelsen fått veta att de har chans att få dit den tyska lågpriskedjan Superbilly. Ett stort varuhus som skulle ge över tusen arbetstillfällen! Men hur skall man profilera sig så att företagsledningen väljer just Lafors? Om man googlar är det fyllevideos från senaste cowboyfestivalen som hamnar överst bland sökresultaten. Låt oss skapa en film som visar upp Lafors vackraste sida, det gör ju alla andra kommuner! Men tiden är knapp och börsen likaså. Kommunalrådet Musse får en snilleblixt: låt eleverna i nian spela in filmer med mobilerna, så blir det nyskapande och framför allt billigt!

Självklart är det många av ungdomarna som vill spela in en film om Lafors! Tyvärr (och det här är också en brist i filmen som bara blir större efter hand) så är Musse och framför allt deras lärarinna klantiga, låter dem ila iväg och hejar tafatt på dem utan att ge dem råd eller styrning. Några av de resulterande filmerna är så roliga att jag skrattar så jag tappar andan! Samtidigt kan man se hur kul det var för ungdomarna att bli tillfrågade om att beskriva sina liv. Det gäller allra mest för filmens två unga huvudpersoner, Aida och Dana, som upptäcker mer och mer om livet och samhället medan de susar runt i Lafors och filmar dem de möter.

Det är intressant att notera att så gott som alla personer som Dana och Aida möter pratar västsvenska med brytning av andra språk, för att de är inflyttade från andra delar av världen för ett, tio eller tjugo år sedan. De har också olika syn på hur det skulle bli om Superbilly etablerade sig i Lafors. Många är glada, för de vill kunna handla billigt. De som jobbar i garveriet, stadens (forn)stora industri, har dock hört att Superbillys produkter är tillverkade under dåliga förhållanden av underbetalda människor i fattiga länder. Nu öppnas Aidas ögon för världens orättvisor, och när hon kopplar det till vad hon själv sett i sitt födelseland blir hon ilsken och tar ut det på nästa person hon möter. Det visar i sin tur upp skillnaderna mellan de två bästa vännerna: Danas välbärgade föräldrar vill att deras dotter skall vara modig, men Aidas moster och fostermamma är rädd för vad det kan få för konsekvenser för hennes eget jobb.

Blir flickornas Lafors-film bra? Tack och lov slutar filmen inte i några "underdog-som-vinner-till-folkets-jubel"-scener, för det är inte det som är meningen. Amatörer är en fin skildring av bandet mellan två vänner som är så där starkt som det just kan vara mellan två tonåringar som håller på att hitta sin plats i världen. Vid sidan av dem visar filmen också Musse, den kloke och entusiastiske Laforsbon som rubbas i sin trygghet när han först är för brun i skinnet för att duga till reklamfilmen, sedan inte kan tala med sin egen mamma för att hon glömt svenskan och bara kommer ihåg tamil. Amatörer må visa stökiga scener med skakig handkamera, men det den säger i tysta, stilla scener är det som är minnesvärt.

Lafors kommun har en hemsida på Facebook där man ser vad som händer!

"Rondälgen" i Lafors

The Collapsing Empire av John Scalzi

Det är skönt att få skjuts på vägen när man koloniserar galaxen. Det blev så mycket lättare att nå andra solsystem när mänskligheten upptäckte Flow, genvägar genom rymden med fasta start- och slutpunkter. Vägarna mellan stjärnorna är ojämnt fördelade, och öppningarna är inte alltid så nära så en resa med rymdskepp innebär två sträckor genom vanlig rymd och en sträcka genom Flow, innesluten i en egen bubbla av rymdtid för att inte gå förlorad. De inlänkade solsystemen innehåller sällan beboeliga planeter, men driftiga människor har byggt avancerade bosättningar i mekaniska konstruktioner och specialiserat sig på olika exportvaror. Handeln mellan de olika kolonierna regleras av ett styre som inbegriper såväl statsskick som religion; Interdependency betyder att alla människor har tillgång till det som möjliggör överlevnad, till ett pris förstås.

Boken The Collapsing Empire följer tre personer: Kiva Lagos, ägarrepresentant på ett handelsskepp på väg till End och mycket ful i munnen; Marce Claremont, Flow-forskare på End; och Cardenia, nyutnämnd men motvillig Emperox, härskare över det komplexa imperiet. De har alla olika mål när berättelsen börjar, men snart står det klart att de håller var sina pusselbitar till något av stor vikt för hela imperiet. Gång efter annan står de också ansikte mot ansikte med medlemmar ur familjen Nohamapetan, ett handelshus med en egen agenda vilken ofta lägger krokben för de tre huvudpersonerna på olika sätt.

John Scalzi skriver rappt och underhållande om ett imperium med intressanta kulturer och en spännande gemensam historia. Intriger spinns, nystas upp inom rimlig tid och spinns om på nya sätt med trådarna i händerna på nya människor. Vad är Nohamapetan ute efter på planeten som fått namnet End för att den ligger "längst bort", i slutet på alla Flow-vägar? Vad kan Emperox göra åt att hennes imperium tycks vara på väg att falla sönder? Frågorna får tillfredsställande om än preliminära svar innan boken tar slut. Men historien är inte slut än, för redan i år kommer Scalzis första uppföljare, The Consuming Fire, och den kan säkert bli lika bra.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts

The Consuming Fire

The Kaiju Preservation Society

Den talangfulle Mr Ripley på Uppsala Stadsteater

Pengar kan inte köpa lycka, säger de som har dem i massor, men visst kan de avhjälpa många problem vet vi som inte har det. Tom Ripley hankar sig fram i New York, utan mål i livet, inneboende hos sin faster som kallar honom sölkorv. Men så hamnar han i kretsar där pengarna föder det goda livet, och allt förändras. Hans avlägsne bekant Dickie Greenleaf har rest till Italien för att leva konstnärsliv och vill inte komma hem och kliva in i det stora familjeföretaget. Fadern och modern skalar av några småsmulor av sin förmögenhet och skickar Ripley - biljett och extrapengar - till Italien.

Dickie och flickvännen Marge lever la dolce vita på stranden. Tom Ripley är osäker och fumlig bredvid dem, men hur gärna vill han inte leva som de, vara som de! I replikväxlingarna med Dickie hörs skillnaden mellan dem två; en som är van vid pengar och vad de kan ge, och en som inte har någon aning om någondera. Och ändå är de så lika varandra i utseendet, Dicke och Ripley, tycker Ripley! Det kunde lika gärna vara Ripley i de fina, välsittande kläderna, världsvan och italienskkunnig. Ödet tycks ha spelat Ripley ett spratt. Kan Ripley ändra på ödet? Allteftersom han blir mer självsäker nästlar han sig djupare in i Dickies och Marges liv. Så kommer ögonblicket när han inte krymper inför en förolämpning utan hugger tillbaka. När kylan tar plats i Ripleys hållning och blick är det skrämmande.

I soliga Italien, långt bort från USA där människor känner dem båda, ser Ripley chansen att ta Dickies plats. Från båtturen i Sanremo kommer bara en av de unga amerikanerna tillbaka. Skickligt växlande mellan att spela Dickie och Ripley förser sig Ripley med det viktigaste för att ta över Dickies liv. Men helt klarar sig inte Ripley utan kontakter med Dickies gamla vänner, och här och där uppstår misstankar. Det första mordet på Dickie måste skylas över med fler mord, mer blod och fler ödslade liv. Finns det en gräns för hur många människor som måste offras för att Ripley skall få fortsätta leva omsluten av pengar?

Patricia Highsmiths moderna klassiker spelas på Uppsala Stadsteater på en naken scen som fylls med energi och rörelse av de kunniga skådespelarna. Tyvärr fläckas uppsättningen av några komiska inslag - vimsighet hos Dickies föräldrar, översexualiserade slapstickpoliser - som tidvis fäller krokben för stämningen. Men till största delen är det allvaret som lyser igenom; avundsjukan och habegäret hos Ripley och klivet från att ha varit utom räckhåll från det goda livet till att ta för sig fritt. Den talangfulle Mr Ripley är en spännande historia och sevärd även som teaterpjäs.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Den talangfulle Mr Ripley

Foto: Micke Sandström

Concrete Matters på Moderna Muséet

Konst från Sydamerika visas inte så ofta i Sverige, så därför är det en dubbel välgärning att Moderna Muséet visar Concrete Matters, konkret konst av konstnärer verksamma under mitten av 1900-talet. Den rörelse som sysslade med konkret konst i Europa under 1930-talet fortsatte att utvecklades på mycket intressanta vägar när den tog sig till Brasilien, Argentina, Uruguay, Venezuela med flera länder.

Verken visar både en vilja att söka sig till den matematiska/geometriska kärnan av objekt eller seendet, och en vilja att låta de geomteriska formerna bilda konst i sig själva. De förstnämnda ger mig stor harmoni när jag ser på dem, och de sistnämnda lyser av energi och lekfullhet när romber och fyrkanter spricker ur sina gränser eller skapar skönhet genom upprepning. Alla verk i utställningen tilltalar mig inte, men många av dem älskar jag vid första ögonkastet.

 En del av konstnärerna väljer (ibland) mjukare uttryck och närmare sammanhang med världen. Lygia Papes Livro da Criação (1959-60) är en fascinerande skapelseberättelse framställd i stiliserade pappersfigurer och även förevisad på film i utställningen. De enkla formerna är mycket uttrycksfulla både enskilt och tillsammans.

Livro da Criacao, MoMA

Papes skapelseberättelse påminner om den utställning jag såg på MoMA i New York med verk av Joaquín Torres-Garcia. Här är han mer sparsamt representerad, men jag blev mycket inspirerad av hans organiska konkretism, där vardagsobjekt sömlöst fogades in i fack där linjerna var raka och mjuka på samma gång. Han skapade också böcker som tycktes vilja förklara hela världen, bit för bit, sida för sida.

I en stor sal med svarta väggar får vi ett ljuvligt smakprov på Lygia Papes konst av spända trådar, Ttéia 1c. Fyrkanter i golvet möts av fyrkanter i taket, i närheten men aningen förskjutna. Jämnt fördelade längs kvadraternas sidor går guldfärgade trådar mellan golv och tak, som ljusstrålar som tagit konkret form. Ser du dem rakt från sidan blir ytterkanterna tjockare, ser du dem från en spets blir trådarna en jämn ljuspelare. Den dämpade belysningen skapar olika centra av gyllene ljus längs de artificiella solstrålarna. Nu är det lätt att förstå hur Danaë kände! Det dämpade ljudet och ljuset i rummet gör det stora verket till en upplevelse att minnas länge.

Börje har också sett och gillat utställningen

Länk till Moderna Muséets sida om Concrete Matters

Länk till Moderna Muséets sida om Lydia Papes Ttéia 1c