Från Brassó i Transsylvanien tog sig Gyula Halász till Budapest och Berlin för studier, sedan till Paris där han fotograferade såväl staden som invånarna som gav den liv, inte minst om natten. Han tog sig också namnet Brassaï. Under sina nattliga promenader kunde han fånga de folktomma gatornas form i skenet av elektriskt ljus, samt även andra element ur den frambrytande moderniteten som förändrade gatubilden och stadslivet på 1920- och 30-talet.
På billiga men glädjefyllda kaféer och restauranger samlades människor för att höra musik, dansa, dricka och bli förälskade.
Brassaï använder sig skickligt av rummens stora speglar för att låta kärleksparen dubbleras, eller visa vinklar och detaljer vi skulle missa i en konventionell bild.
Uppträdandena som anordnades av konstskolan, eller av stadens homosexuella festprissar, var extravaganta och underhållande.
Fotot på aktörerna som väntar i kulisserna på att framföra Juan-les-Pins på Folies-Bergère är ännu en skicklig lek med spegelbilder; i den stora spegeln ser det ut som att människorna har blivit en del av bakgrundsbilden, till målningar själva.
Något annat som Brassaï plockade upp i gatubilden var graffitin, där folk använt sig av existerande sprickor eller hål i husväggar och med eget kratsande gjort om dem till ansikten eller kvinnokroppar. Det ger ofta huvudena en asymmetrisk placering av ansiktsdragen vilka ser ut som en direkt inspiration för Picassos kubistiska porträtt.
Spåren efter skorstensgångarna från ett rivet hus är en annan sorts skönhet som Brassaïs blick också fångade. Ah, vilket liv i Paris för hundra år sedan! Så skönt att få se det genom Brassaïs kamera på Moderna Museets utställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar