The Ministry of Time av Kaliane Bradley

Jobbar man med säkerhetsklassade ämnen så kanske man är så van vid otroliga saker att man inte blir överraskad av att ens ministerium har tillgång till ett medel för att resa i tiden. Vår namnlösa huvudperson blir nu ansvarig för en av människorna från en annan tidsålder, nämligen kommendörkapten Graham Gore, hämtad till ett någorlunda nutida Storbritannien från 1847, året då han försvann från expeditionen som utforskade Nordvästpassagen och vilka alla senare omkom i kylan.

Ett antal personer på ministeriet är "bryggor"/"bridges" och har tilldelats var sin person ur det förflutna, och de skall nu leva två och två i var sitt hus under ett år då tidsresenärerna skall vänjas vid samtiden. Boken The Ministry of Time börjar lättsamt och intressant nog för att man skall kunna acceptera berättarens inledande uppmaning att inte bry sig om exakt hur tidsresor går till. Men efter hand blir det fler och fler områden där författaren tar för lätt på logiken och detaljerna. Till exempel den mystiske Brigadier som kliver omkring på ministeriet och stirrar - man kan gissa att handlingen kommer att bränna till i hans fotspår, men hur kan en myndighet med topphemlig verksamhet ha så dålig koll på sina lokaler, och så dåliga förberedelser för vad som kan hända?

Allvaret i situationen fluktuerar från kapitel till kapitel, vilket det gjort redan sedan personerna som plockats från sina tidigare århundraden placerats i dagens informationsflöde men ändå sägs skyddas från viktig information om nutidshistorien. Det är oklart varför de flesta av tidsresenärerna placerats med bryggor av motsatt kön, men efter långa veckor av trånande ramlar vår huvudperson till slut i säng med kapten Gore och efter det kommer flera detaljerade sexscener. Litet pliktskyldigt varvas några andra personers homosexualitet in i berättelsen utan att det egentligen blir mer än ord på papper. Mer glöd har scenerna om vardagsrasismen som huvudpersonen och hennes kambodjanska mor utsatts för, men de är också inbladade utan direkt bäring på handlingen, och det är synd för då kommer de inte till sin rätt.

Då och då dyker en extra välformulerad beskrivning eller analogi upp i texten, men de sticker ut från den övriga prosan och i en del fall verkar de vara författarens darlings som inte borde behållits då de inte helt matchar vad som verkligen händer. The Ministry of Time är lättläst men mot slutet av boken spretar handlingen åt så många olika håll att det inte går att hålla uppe engagemanget för huvudpersonernas öden.