I en långsmal halvkällare lever en familj ihopträngd, inom någon kilometers avstånd lever en annan familj bekvämt i en rymlig villa med stora öppna ytor och egen trädgård. Vem har rätt till det goda livet? Ki-woo och hans föräldrar och syster jobbar hårt nog med enkla uppgifter för att få det att gå runt. Hans mer priviligerade vän Min ger honom chansen att ta över som privatlärare i engelska för skolflickan Da-hye - strunt samma att han inte går på universitetet, han är bättre på engelska än de flesta som går där! Och han tänker faktiskt börja universitetet nästa år! Och intyg är lätta att förfalska.
Åh, vilket ljuvt liv i den arkitektritade villan, där hushållerskan kommer med färsk frukt och den osäkra hemmafrun Yeon-kyo betalar generöst för privatlektionerna. Men den konstnärlige fast oregerlige lillebrodern Da-song skulle ju behöva en egen konstlärare och terapeut, och Ki-woo kommer raskt med ett förslag: Jessica, med utmärkta rekommendationer och utbildning från Chicago - och likaså hans syster Ki-jung, men det nämner han inte.
Stämningen i filmen Parasit är till största delen god - den fattigare familjen har gott humör när de söker sina jobb och peppar varandra, och kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Att de alla planerar att nästla sig in i den rika familjens hushåll sker visserligen på bekostnad av dem som redan arbetar där, men inte med egentlig illvilja utan för att för en gångs skull hamna på livets solsida. Det finns mycket humor i filmen, och det är extra roligt att få se lokala skämt, bland annat en smart och rolig parodi av nordkoreanska nyhetsuppläsares ständigt positiva svada.
Men det går att ana från första början att det inte kommer att fortsätta lika soligt, och det finns flera små orosmoln som kan växa sig större, till exempel busungen Da-songs observationer från marknivå. Och så börjar det gå illa på riktigt. Nu bryter det in spöklika stämningar och rena brutaliteter i handlingen. Alla gånger det skulle kunna gå någorlunda bra går det bara värre, ibland väldigt illa, med en del riktigt sorgliga inslag. Ändå är det skönt att filmen inte får något tillrättalagt slut, inte ens moraliteter eller "rättvisa", och att den är rakt igenom underhållande och omtumlande.
Åh, vilket ljuvt liv i den arkitektritade villan, där hushållerskan kommer med färsk frukt och den osäkra hemmafrun Yeon-kyo betalar generöst för privatlektionerna. Men den konstnärlige fast oregerlige lillebrodern Da-song skulle ju behöva en egen konstlärare och terapeut, och Ki-woo kommer raskt med ett förslag: Jessica, med utmärkta rekommendationer och utbildning från Chicago - och likaså hans syster Ki-jung, men det nämner han inte.
Stämningen i filmen Parasit är till största delen god - den fattigare familjen har gott humör när de söker sina jobb och peppar varandra, och kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Att de alla planerar att nästla sig in i den rika familjens hushåll sker visserligen på bekostnad av dem som redan arbetar där, men inte med egentlig illvilja utan för att för en gångs skull hamna på livets solsida. Det finns mycket humor i filmen, och det är extra roligt att få se lokala skämt, bland annat en smart och rolig parodi av nordkoreanska nyhetsuppläsares ständigt positiva svada.
Men det går att ana från första början att det inte kommer att fortsätta lika soligt, och det finns flera små orosmoln som kan växa sig större, till exempel busungen Da-songs observationer från marknivå. Och så börjar det gå illa på riktigt. Nu bryter det in spöklika stämningar och rena brutaliteter i handlingen. Alla gånger det skulle kunna gå någorlunda bra går det bara värre, ibland väldigt illa, med en del riktigt sorgliga inslag. Ändå är det skönt att filmen inte får något tillrättalagt slut, inte ens moraliteter eller "rättvisa", och att den är rakt igenom underhållande och omtumlande.
1 kommentar:
Smart, snabb och brutal! Mycket handlar om lögner och klass, med en, som jag antar, koreansk touch.
Skicka en kommentar