Den lysande TV-serien Fleabag började egentligen som en enmansföreställning på Edinburgh Fringe Festival, fortsatte på segertåg genom London och New York för att hamna i rutan med dussinet intensiva avsnitt. Den föreställningen har filmats, och det är perfekt för oss som vill veta hur historien såg ut när den kom till.
De dyker upp från början, de pinsamma scenerna, fixeringen vid sex, huvudpersonens självutlämnande kommentarer till vad som händer och har hänt. Formatet blir dock annorlunda än i TV-serien: med en person på scenen och endast en stol som rekvisita behöver ju skådespelaren berätta allt som sker och sägs (med viss hjälp av inspelade inslag). Phoebe Waller-Bridge berättar sin historia säkert och inlevelsefullt, men till en början litet väl deklamatoriskt, och fastän det är bra är det inte lika tight som i serien. Men på ett helt genialiskt sätt faller Waller-Bridge perfekt in i rollen när hon träffar sin syster; där mjuknar hon, nyanserna kommer fram och hon förlitar sig under längre stunder på sitt fantastiska minspel som säger mer än replikerna. Det är underbart att se!
Men historien har många allvarliga sekvenser, som ger pusselbitarna till vännen Boos tragiska död och varför Fleabag hela tiden trasar till livet för sig själv och andra. De svåra scenerna spelar Waller-Bridge med samma fingertoppskänsla för sorg som för humor. Nu har vi följt Fleabag i nästan halvannan timme till. Fastän många av scenerna var desamma som i TV-serien kändes det som en ny historia, otroligt sevärd. Och faktiskt får scenversionen mig att vilja se om hela serien igen. Det behövs ingen tredje säsong, det vi har fått i de tolv korta avsnitten är mer än många andra berättelser ger på längre tid.
Länk till orter och visningsdatum för Fleabag
De dyker upp från början, de pinsamma scenerna, fixeringen vid sex, huvudpersonens självutlämnande kommentarer till vad som händer och har hänt. Formatet blir dock annorlunda än i TV-serien: med en person på scenen och endast en stol som rekvisita behöver ju skådespelaren berätta allt som sker och sägs (med viss hjälp av inspelade inslag). Phoebe Waller-Bridge berättar sin historia säkert och inlevelsefullt, men till en början litet väl deklamatoriskt, och fastän det är bra är det inte lika tight som i serien. Men på ett helt genialiskt sätt faller Waller-Bridge perfekt in i rollen när hon träffar sin syster; där mjuknar hon, nyanserna kommer fram och hon förlitar sig under längre stunder på sitt fantastiska minspel som säger mer än replikerna. Det är underbart att se!
Men historien har många allvarliga sekvenser, som ger pusselbitarna till vännen Boos tragiska död och varför Fleabag hela tiden trasar till livet för sig själv och andra. De svåra scenerna spelar Waller-Bridge med samma fingertoppskänsla för sorg som för humor. Nu har vi följt Fleabag i nästan halvannan timme till. Fastän många av scenerna var desamma som i TV-serien kändes det som en ny historia, otroligt sevärd. Och faktiskt får scenversionen mig att vilja se om hela serien igen. Det behövs ingen tredje säsong, det vi har fått i de tolv korta avsnitten är mer än många andra berättelser ger på längre tid.
Länk till orter och visningsdatum för Fleabag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar