Läskiga eller fåniga kan man tycka att clowner är idag. Det är inte lika coolt att säga att man gillar clowner, utom kanske i de kretsar där alla söker sin nisch och vill vara först med det senaste, i medie- och underhållningsvärlden. Men då måste det vara på ett ironiskt sätt eller för att söka nya perspektiv. Att Maria har inspirerats av clownen som naken och ärlig sanningssägare är så nittonhundratal att alla på clownkursen skrattar åt henne.
Fast ärligt talat har man skrattat och skakat på huvudet åt Maria sedan innan kursen började, åtminstone de coola superfeministerna och kursledaren själv, Björn. Hon verkar inte kunna göra något rätt i deras ögon. När man ser de plågsamma scenerna från clownkursen i de dryga tiominutersavsnitten, kan jag som utomstående tänka att Marias mobbare är så löjliga i sin fejkade överlägsenhet att hon bara borde skratta ut dem och dra därifrån, men för henne som aspirerande komiker gäller det ju att få in en fot i nöjesvärlden och inte komma på kant med morgondagens kollegor och makthavare. Så man lutar sig tillbaka, lider med Maria men skrattar också åt de fantastiskt superpretentiösa deltagarna (och åt killen som hellre åkt på crossfit-camp och skuggboxar sig fram i bakgrunden).
Maria hamnade i pinsamma situationer både före och efter clownkursen, och Evelyn Mok som Maria hittar den perfekta blandningen av naivitet, genans och frustration som krävs för varje scen. Som tur är har hon också en jätteskön kompis, Tore, som stöttar och peppar henne under en air av skojfrisk nonchalans. Serien gör avstickare och hittar andra huvudpersoner då och då, till exempel Tore i hans tråkigare vardag och drygskallen Björn i sin karriärmässiga återvändsgränd, och det är smart att låta bifigurer hamna i mitten och bredda historien. TV-serien Kurs i självutplåning bygger på ett seriealbum av Henrik Bromander, och det märks på ett bra sätt i seriens originella karaktär. Man kan gapskratta åt några av scenerna och minnas känslan av sommarnatts-Stockholm och sommardags-Sverige som inte blir som man tänkt sig.
Fast ärligt talat har man skrattat och skakat på huvudet åt Maria sedan innan kursen började, åtminstone de coola superfeministerna och kursledaren själv, Björn. Hon verkar inte kunna göra något rätt i deras ögon. När man ser de plågsamma scenerna från clownkursen i de dryga tiominutersavsnitten, kan jag som utomstående tänka att Marias mobbare är så löjliga i sin fejkade överlägsenhet att hon bara borde skratta ut dem och dra därifrån, men för henne som aspirerande komiker gäller det ju att få in en fot i nöjesvärlden och inte komma på kant med morgondagens kollegor och makthavare. Så man lutar sig tillbaka, lider med Maria men skrattar också åt de fantastiskt superpretentiösa deltagarna (och åt killen som hellre åkt på crossfit-camp och skuggboxar sig fram i bakgrunden).
Maria hamnade i pinsamma situationer både före och efter clownkursen, och Evelyn Mok som Maria hittar den perfekta blandningen av naivitet, genans och frustration som krävs för varje scen. Som tur är har hon också en jätteskön kompis, Tore, som stöttar och peppar henne under en air av skojfrisk nonchalans. Serien gör avstickare och hittar andra huvudpersoner då och då, till exempel Tore i hans tråkigare vardag och drygskallen Björn i sin karriärmässiga återvändsgränd, och det är smart att låta bifigurer hamna i mitten och bredda historien. TV-serien Kurs i självutplåning bygger på ett seriealbum av Henrik Bromander, och det märks på ett bra sätt i seriens originella karaktär. Man kan gapskratta åt några av scenerna och minnas känslan av sommarnatts-Stockholm och sommardags-Sverige som inte blir som man tänkt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar