Runt om i Europa mördas prominenta (eller skugglevande) människor på extravaganta vis. På MI5 sitter utredaren Eve Polastri och tycker sig se ett sammanhang: det är samma mördare, och mördaren är en kvinna! Hennes chefer har inget tålamod med hennes teorier och när hon går över sina befogenheter i ett fall blir hon avskedad. Lika snabbt blir hon rekryterad till en liten och hemlig grupp som skall jaga precis just denna yrkesmördare.
Vi vet att Eve Polastri har rätt för parallellt följer vi kvinnan i fråga, en ung dam som vill kalla sig Villanelle och hellre tala engelska och franska istället för modersmålet ryska. Fräckt och kallblodigt genomför hon sina mord på väl utvalda platser och slinker nöjt iväg för att möta sin uppdragsgivares mellanhand, Konstantin.
Kanske skulle serien Killing Eve ha fungerat bättre på mig om jag varit mer intresserad av deckare och andra kriminalhistorier. Den fascination inför mördare som många känner oroar och äcklar mig (både mördarna och intresset), och en dödad människa får mig att stanna upp och undra om hen lämnar ett sår i världen (även om flera av offren själva är kriminella). Så jag kan inte blinka bort de många knivhuggen, uppskurna struparna och avvridna nackarna som Villanelle lämnar efter sig. Serien låter Villanelle glida runt utan problem mellan europeiska storstäder och svåråtkomliga miljöer, och därtill helst i eleganta, dyra kläder. Ja, hon älskar glamouren som hennes välavlönade jobb ger henne råd till, men hon gillar också att mörda och tvekar inte att göra det vid minsta hack i beräkningen.
I första säsongen växer de båda kvinnornas fixering vid varandra fram, och det är i viss mån fascinerande även om jag inte köper intresset helt. Det går att leva sig in i skräcken som Eve Polastri känner (kanske borde känna ännu mer av) när en lönnmördarpsykopat har fått upp ögonen för henne och börjat förfölja henne. Nästan ännu otäckare är hur djupt korrumperade eller åtminstone sammanblandade alla människor i maktpositioner är, inklusive Eve Polastris egna chefer.
I andra säsongen är maktförhållandena förskjutna till följd av de båda kvinnornas möten och förändrade relation. Det leder till ett nytt format på handlingen som jag ser som obetänksamt och osannolikt, men visst, jag kan släppa misstänksamheten och låta mig överraskas av vad som händer. Trots all min kritik så var det ändå svårt att låta bli att titta på alla avsnitt, och när säsong tre kommer så kommer jag säkerligen att följa den också.
Vi vet att Eve Polastri har rätt för parallellt följer vi kvinnan i fråga, en ung dam som vill kalla sig Villanelle och hellre tala engelska och franska istället för modersmålet ryska. Fräckt och kallblodigt genomför hon sina mord på väl utvalda platser och slinker nöjt iväg för att möta sin uppdragsgivares mellanhand, Konstantin.
I första säsongen växer de båda kvinnornas fixering vid varandra fram, och det är i viss mån fascinerande även om jag inte köper intresset helt. Det går att leva sig in i skräcken som Eve Polastri känner (kanske borde känna ännu mer av) när en lönnmördarpsykopat har fått upp ögonen för henne och börjat förfölja henne. Nästan ännu otäckare är hur djupt korrumperade eller åtminstone sammanblandade alla människor i maktpositioner är, inklusive Eve Polastris egna chefer.
I andra säsongen är maktförhållandena förskjutna till följd av de båda kvinnornas möten och förändrade relation. Det leder till ett nytt format på handlingen som jag ser som obetänksamt och osannolikt, men visst, jag kan släppa misstänksamheten och låta mig överraskas av vad som händer. Trots all min kritik så var det ändå svårt att låta bli att titta på alla avsnitt, och när säsong tre kommer så kommer jag säkerligen att följa den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar