On a Red Station, Drifting av Aliette de Bodard

Namnet Prosper är kanske inte helt rätt för rymdstationen som ligger ganska långt från centralplaneten och det mesta av civilisationen. Men det är av nödtvång som Linh landar där och söker asyl. Visst finns det gemensamma förfäder med de styrande på stationen så hon kan lemmas in där som kusin och få husrum, mat och enklare uppgifter att sköta. Men Quyen, som styr Prosper, är inte glad för kusinen som dykt upp med sina examina och ställning av att styra en hel planet bakom sig. Dock är den planeten nu inkastad i krig, och Quyen tänker tillbaka på dem hon lämnat med (undertryckt) längtan och skuldkänslor.

Det är mycket information att ta in och processa i Aliette de Bodards långnovell On a Red Station, Drifting: i galaxen pågår uppenbarligen ett krig med motståndarsidor och regler som följer invecklade och grymma regler, och på stationen styrs människorna likaväl av regler och traditioner som för mig är svårtydda. Därtill kommer den lågintensiva fientligheten mellan Linh och Quyen som till hälften känns förståelig, till hälften onödigt tillspetsad.

En intressant aspekt är dock att i ett samhälle som vördar sina förfäder har man lyckats destillera deras personligheter till implantat som ärvs av viktiga medborgare. Beskrivningen av stationen och hur dess inre dekorationer och yttre system upprätthålls av en central AI är också fascinerande. Men på de dryga hundra sidorna händer så litet medan så mycket antyds, att läsupplevelsen mest frustrerar mig.

Fler böcker av Aliette de Bodard:
The House of Shattered Wings
The House of Binding Thorns