Den underbara uppfinningen soppteater ger en dubbel anledning att besöka Stadsteatern vid lunchtid: välsmakande soppa och bröd, och delikat chokladkaka till kaffet efteråt, ackompanjerar det som framförs på scenen. I Selmas salong sitter redan de två manusförfattarna, Gunilla Boëthius och Marianne Goldman, och kommenterar pjäsen och leder handlingen framåt. De två kvinnorna det handlar om, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, gestaltas av två av teaterns mest begåvade skådespelare, Nadia Mirmiran respektive Sofia Ledarp. De båda är inte klädda i tidstypiska kläder utan i vit blus och svart kostym, visserligen med mjuk silhuett, men ändå ett klädval som understryker deras positioner som kompetenta yrkeskvinnor.
Vänskapen mellan dem båda var av det grymma slaget där en (Selma) vill ha mer och den andra (Sophie) inte kan ge det. Vid den tiden, för c:a hundra år sedan, sågs kvinnors sexualitet offentligt som något icke-existerande, men samtidigt frodades kärleken mellan kvinnor under lavendelnätterna i Berlin och på andra ställen, och vi vet ju att August Strindberg fruktade kvinnor som föredrar andra kvinnor.
Selmas kärlek till Sophie är både intellektuell och fysisk, men Sophie har ingen erotisk dragning till Selma. Ändå har de ett djupt utbyte av varandra, håller sig i varandras närhet och gör långa resor till långväga platser tillsammans. Det finns dock ännu en spänning i deras förhållande, nämligen att de båda är författare, men att Lagerlöfs verk tas emot med lovord medan Elkans böcker hamnar i skymundan.
Vi får se en Selma som delar upp vem som får skriva om vad efter parets resa till Jerusalem, och senare också en manipulativ kvinna som med hot om förskjutning hejdar Sophies steg mot en självständig karriär och binder henne till sig igen. När så Selma Lagerlöf träffar Valborg Olander, en kvinna som också möter henne fysiskt, drar hon sig inte för att spela ut sina två olika kärestor mot varandra. Även om det är uppfriskande att se att Selma Lagerlöf inte bara var en gullig sagotant, är det inget tecken på framsteg i sig när en kvinna beter sig lika illa som de vi kallar "kulturmännen" idag. Dock är det givande att ha fått se soppteaterns korta men innehållsrika framställning av ett människoliv som innehöll såväl motgångar och hemligheter som stora framgångar och tillfredsställelse.
Länk till Stadsteaterns sida om Selmas salong
Vänskapen mellan dem båda var av det grymma slaget där en (Selma) vill ha mer och den andra (Sophie) inte kan ge det. Vid den tiden, för c:a hundra år sedan, sågs kvinnors sexualitet offentligt som något icke-existerande, men samtidigt frodades kärleken mellan kvinnor under lavendelnätterna i Berlin och på andra ställen, och vi vet ju att August Strindberg fruktade kvinnor som föredrar andra kvinnor.
Selmas kärlek till Sophie är både intellektuell och fysisk, men Sophie har ingen erotisk dragning till Selma. Ändå har de ett djupt utbyte av varandra, håller sig i varandras närhet och gör långa resor till långväga platser tillsammans. Det finns dock ännu en spänning i deras förhållande, nämligen att de båda är författare, men att Lagerlöfs verk tas emot med lovord medan Elkans böcker hamnar i skymundan.
Vi får se en Selma som delar upp vem som får skriva om vad efter parets resa till Jerusalem, och senare också en manipulativ kvinna som med hot om förskjutning hejdar Sophies steg mot en självständig karriär och binder henne till sig igen. När så Selma Lagerlöf träffar Valborg Olander, en kvinna som också möter henne fysiskt, drar hon sig inte för att spela ut sina två olika kärestor mot varandra. Även om det är uppfriskande att se att Selma Lagerlöf inte bara var en gullig sagotant, är det inget tecken på framsteg i sig när en kvinna beter sig lika illa som de vi kallar "kulturmännen" idag. Dock är det givande att ha fått se soppteaterns korta men innehållsrika framställning av ett människoliv som innehöll såväl motgångar och hemligheter som stora framgångar och tillfredsställelse.
Länk till Stadsteaterns sida om Selmas salong
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar