tisdag 27 september 2016

Herta Müller på Internationell Författarscen Kulturhuset

På tyska, förtroligt, vänskapligt men intellektuellt samtalar Aris Fioretos med Herta Müller. De duar varandra, för de är vänner sedan tjugo år. Att döma av publikens reaktioner förstår de flesta tyska, men översättaren Elisabeth Geiger Poignant gör ett gott jobb med översättningen åt båda hållen.

Foto: Stephanie von Becker
Undertiteln på Herta Müllers nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna är Ett samtal, då den är sprungen ur ett samtal med den österrikiska kritikern och redaktören Angelika Klammer. Vad är ett samtal, frågar Aris Fioretos, och får svaret att det är två eller fler som talar, det finns tema, åsikter, frågor och svar. Det sker muntligen, inte skriftligt, men det finns fiktiva samtal, eller samtal som i efterhand hämtas tillbaka från ögonblicket och skrivs ned, till exempel Svetlana Aleksievitjs böcker.

En del författare kan bli överraskade av att se sina talade ord nedskrivna, från intervjuer och liknande; där finns redundanser, ord som upprepas för ofta, språkliga tics, ofullständiga meningar - eller är det bara jag som talar så schlampig, frågar Müller? När hon gick igenom det nedskrivna materialet från sin diskussion med Angelika Klammer ville hon ändra litet i början... men precis som i den vanliga skrivprocessen, då hon går igenom det skrivna från början och skriver om, så skrev hon om litet till och ännu litet till... und dann geht es los! Vad hon ändrade var dock inte innehållet, utan språket, och så organiserade hon om i materialet. Men då kom ju en del av svaren före frågorna! Då fick hon be Angelika Klammer att skriva om sina frågor, och så blev det mer att skriva om.

Man kan läsa boken som en guide till författaren, som hur man handskas med språket i en diktatur, men också, enklast, kronologiskt. Vem är flickan vi möter? Jo, en vanlig flicka från en liten by på femtiotalet. Hon vet dock att allt hon tänker inte är tillåtet, och det lär hon sig redan i 4-5-årsåldern. Gud ser ju allt, så även om mamma inte ser när hon slarvar med potatisskalningen så ser Gud det! I kyrkan fanns en vacker gipsstaty av Jungfru Maria med lång blå klänning och hjärtat utanpå kroppen. I det röda hjärtat fanns lila prickar. Lilla Herta viskade till sin mormor att det såg ut som en skivad vattenmelon, och fick till svar "Kanske det, men det får du ALDRIG säga!" Alla har sina hemligheter, alla har sin ensamhet.

Lilla Herta fick valla kor, och under den tiden bekantade hon sig med växterna. Hon pratade med dem, och ville bli accepterad av dem - de visste ju hur man lever! Därför smakade hon på dem och försökte bli som dem. Senare under kvällen berättar Herta Müller att landskapet var fientligt (Aris Fioretos: Så får man inte säga i Sverige! HM: Men det gör jag!); majsfälten var oändliga och bortom dalen låg floden. Inför ett landskap som alltid har funnits där är ens kropp förgänglig. Barnet Herta kände sig ofta smutsigt, hungrigt, skadat, fult. Men växterna var alltid vackra, deras färger passade ihop! Därför ville hon äta av dem och bli som dem.

Var det en magisk tillvaro? Ja, det rumänska livet har likheter med den latinamerikanska magiska realismen. Livskänslan, en sinnlighet, att vara farligt nära en gräns, ett ögonblick som kommer och går. I familjens hem fanns också morfaderns Himmelsschlüssel, en stor nyckel han fått vid sädeshandel i Wien, en nyckel som i barnets ögon verkligen gick till himmelen, och molnen var de döda byborna som såg ned på henne. Allt detta fanns sida vid sida; de döda i molnen, landskapet. Det drev Herta att fokusera på det lilla, för den stora världen var så svår; en trång värld som minoritetsfolk i en diktatur. Att söka efter lycka eller vara lycklig var inte ens att tänka på i byn, där man arbetade hårt och slöt sig samman för att inte assimileras av omgivningen. Hårdheten formade deras traditioner och stränga moral till en ideologi.

Som ung vuxen flyttade Herta Müller till staden för att utbilda sig. I byn hade man hatat stadsmänniskor som arroganta, och hållit sig ifrån rumäner - byns polis och läkare var rumäner, och dem ville man ju inte ha att göra med! Modern skickade inte med de finaste kläderna - "du känner ju ändå ingen i staden" så Herta Müller kände sig klumpig och ful. Men när hon träffade vänliga rumäner fick hon lära om, och förkasta det hon redan hade i huvudet. Därtill fascinerades hon av det rumänska språket, med sina egna, annorlunda ordspråk, metaforer och skrock. Hon fann sig själv vara rumän!

I det här sammanhanget politiserades också Herta Müller, när hon läste om nazismen, och om den nationalism som Rumänien stod för. Hennes far var en varning; han hade varit SS-man. Hon kände: jag är i en diktatur: jag får inte kompromissa med diktaturen, för då blir jag en medlöpare. På 1970-talet blev hon medlem i tyskspråkiga Aktionsgruppe Banat, där man läste, skrev och diskuterade. I motsats till Hitlers och Stalins regler för författare hade man egna påbud, om personligt och moraliskt ansvar, och att uppdragslitteratur var skräp. Där väcktes tanken på att bli författare. Gruppen var sträng i sin interna kritik, det fälldes tårar ibland, men vänskapen bestod, och det var en god skola.

Men medverkan i gruppen ledde till repressalier från säkerhetstjänsten. De utpressade Herta Müller på jobbet, och ville ha henne till spion - på arbetsplatsen, i gruppen och bland alla andra kulturmänniskor hon kände. När hon vägrade spreds ryktet att hon var spion och hon blev utfryst. Därtill blev hon inkallad på förhör hos säkerhetstjänsten, och för att hon var kvinna (den enda i aktionsgruppen) och inte togs lika mycket på allvar, kunde hon svara fräckt på deras frågor. Men därför blev hon också hånad annorlunda och värre än männen; man kallade henne för hora och prostituerad och påstod att hon legat med alla i gruppen och även åtta arabiska utbytesstudenter. En i gruppen var rödhårig och de frågade om det var på hårfärgen hon skulle känna igen vem som var fadern, ifall hon blev gravid. "Von Reden kriegt man keine Kinder" svarade hon då. Det där specifika kvinnoföraktet känner hon igen hos andra diktatorer idag: i arabvärlden, hos Putin, Khadaffi, Kim Jong-Un och många andra.

Att läsa böcker var ett sätt att lära sig hur man uthärdar livet - själva livet var för dumt. Hon hade inte planerat att bli författare, men gruppen krävde bidrag även av henne. Av deras hårda kritik lärde hon sig mycket, men också av de bra böcker hon läste. Rädsla är en god litteraturkritiker! Tack vare den kan man avgöra vad som är verkligt god litteratur.

Jag lever tack och lov utan rädsla och hot, men håller ändå med fog Herta Müllers verk för god litteratur, och jag är mycket tacksam för att hon skriver och även för att hon kom till Stockholm för ännu ett givande, intellektuellt samtal.

Böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier
Der König verneigt sich und tötet
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

jag gillar hennes sätt att skriva kort om viktiga saker.

Jenny B sa...

Ja, hon skriver koncist - inte komplicerat, men ändå krävande, så att man måste tänka medan man läser.