Vare sig man har provat vietnamesisk mat eller ej, är beskrivningen av rätterna som huvudpersonen Mãn lagar mycket aptitretande och en njutning att läsa. Men precis som utanför boksidorna är maten också bärare av minnen, vilket är ytterst viktigt för de många vietnameser som känner igen favoriträtter i exilen i Montreal. Dessutom är tillagandet, presentationen och ätandet av maten något lockande även för nya människor, till exempel de kanadensare som de vietnamesiska invandrarna annars inte skulle träffat, och i förlängningen också något sensuellt.
Mãn har kommit till Kanada från ett Vietnam där både människorna och landet blivit härjade och utblottade av kriget. Även det hårda arbetet under tystnad i det nya landet är bättre än fattigdomen och fiendskapen i det gamla landet. Men bit för bit ger Mãns skicklighet vid grytorna henne en större skara av tacksamma matgäster, och några mer livfulla kanadensare vill inte bara lära känna maten utan även kvinnan som lagat den.
Kim Thúys prosa är knapp och hon är sparsam med att visa Mãns känslor. Därför blir kontrasten desto större när hon för första gången möter romantisk kärlek, i sig själv och hos mannen som älskar henne. Än en gång får utvalda detaljer symbolisera något större, men språket och Mãns känslor får större svängrum.
Många tycker om Kim Thúys strama poetiska sätt att skriva, men jag hör inte till dem. Hon skriver på ett sätt som inte matchar mitt sätt att läsa. Även om jag tycker bättre om Mãn, behöver jag fylligare prosa för att bli riktigt engagerad i handlingen och personerna, så jag lämnar Kim Thúy till dem som trivs bättre i hennes språk.
Fler böcker av Kim Thúy:
Ru
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar