Mikrokosmos av Claudio Magris

Claudio Magris Mikrokosmos börjar på det underbaraste av ställen: ett centraleuropeiskt kafé, Café San Marco i Trieste. "Café San Marco är en Noaks ark där ingen ges företräde eller utesluts, där det finns plats för alla, för varje par som söker skydd när regnet vräker ner och för ensamstående likaså." Den böljande prosan i det första kapitlet berättar om de sinsemellan så olika människor som sitter i det L-formade kaféet, deras varierande bakgrundshistorier och hur de interagerar. Varför tilltalar detta mig så mycket? För att det finns något fullkomligt i det informella mötet: alla människor har intressen och erfarenheter utanför kaféets väggar, men nu sitter de där, kan ta paus från livet och diskutera och smågräla utan krav på resultat.

Så ger sig berättarna ut på strövtåg i landskapet omkring Trieste, lika kravlöst och inkännande, men börjar sakta förlora mitt intresse. Varför då? Det är ju spännande att till fots och med båt besöka platserna kring Medelhavet där nutidshistoria, tidigare århundradens händelser och mytologiska händelser blandas: lojaliteter och hemligheter under nittonhundratalets krig, byoriginal vars påhitt lever kvar i minnet tvåhundra år senare, Jason och Medea och deras olyckliga historia i just dessa trakter. Anekdoterna börjar dock glida ihop med varandra efter ett tag. Men halvvägs genom boken väcks mitt intresse igen, då de enskilda historierna blir längre och ett filosofiskt anslag gör sig påmint.

Länsherren de Saussure, medlem av vetenskapsakademin i Turin, som studerade matematik för att lära sig verklighetens språk, uppfann på sjuttonhundratalet cyanometern för att mäta himlens olika blå nyanser. Uppe på La Maddalenakullen är himlen intensivt blå, nästan violett, högre upp blir den blekt ljusblå; längtans färg, en gradering av det frånvarande, av det man saknar. En man från Baldissero som bodde i närheten av brunnen brukade säga att det skulle behövas en cyanometer för att mäta ögonfärg, men det blev aldrig någonting av det.

Trakterna och invånarna har varit italienska, kroatiska, jugoslaviska, tyska, schweiziska, österrikiska, tyrolska. Sympati och fientlighet mellan folkgrupperna och områdena har växlat genom åren, men i denna karusell av nationstillhörighet står det klart hur meningslös uppdelningen i vi och de är.

Etnisk renhet, liksom all renhet, är resultatet av en subtraktion och ju radikalare denna är desto rigorösare blir renheten - den sanna renheten vore lika med ingenting, ett absolut noll som uppnås genom total subtraktion.

I de sista kapitlen rör sig boken tillbaka till Trieste, till Stadsparken och näraliggande byggnader och de personer som rör sig där. Allra sist välkomnas en vandrare till kyrkan i en gemensam upplevelse där människor och händelser ur hans förflutna glimtar fram - en spegling av inledningskapitlet inne på kaféet men nu även med en andlig, evig dimension.

Fler böcker av Claudio Magris:
Ett annat hav