Serious Sweet av A. L. Kennedy

Jonathan Sigurdsson kryssar mellan trafikanter och telefonsamtal på väg till ett jobb han hatar, försenad och stressad. Han är regeringstjänsteman och insyltad med personer och uppdrag som han hatar lika mycket som sig själv. Parallellt med Jons historia läser vi om Meg, som också har en svår dag där en gynekologisk undersökning på morgonen följs av det halvt hopplösa jobbet på ett ställe som tar hand om herrelösa djur. Gemensamt för deras berättelser är de många insprängda inre monologerna; nästan vartannat stycke i flera av kapitlen.

Det dröjer till mitten av den femhundra sidor tjocka boken innan relationen mellan Jon och Meg börjar förklaras. Både före och efter det är känslan av att vara på väg, med otillräcklig information, överhängande. Flera andra mer eller mindre viktiga pusselbitar portioneras ut långsamt, på ett sätt som tyvärr inte ökar intresset utan nöter ut det.

Intentionen med boken tycks vara att skriva om två olyckliga, bristfälliga människor som kan få trygghet och lycka genom att ge och få omtanke. Det är en fantastiskt bra idé, väl värd att föra fram, och jag tycker också mycket om det här stycket ur Megs tankar:

And I'm not the most wonderful human being - I know that - but a person can't do well if they haven't got anything friendly they can be with. Any friend to keep you going is what you need - that's maybe not great, but it's better than no one.
I am better than no one.
I could be really a step up from no one and all right.
And kind people should be able to live, they should be helped with that.

Ett av problemen med boken är dock de många skevheterna i konstruktionen. Jons och Megs färder genom London är förstås inte osannolika, men inte tillräckligt stabila för att utgöra stommen för historien. Ännu svagare är dock Kennedys språk, där både tankeströmmarna, handlingen, sidospår och tillbakablickarna får driva ut i alltför ordrika distraktioner. Min uppmärksamhet går förlorad många gånger; jag märker att jag har börjat tänka på annat medan jag läser och måste läsa om sidan igen med större fokus, utan att egentligen vinna så mycket ny information.

Det som gjuter liv i boken är de korta betraktelserna på en-två sidor som dyker upp i slutet av kapitlen. Det är tillfredsställande när vissa av dem visar sig vara scener ur Megs och Jons liv, men ännu mer givande är själva intensiteten i ögonblicken, där bara några rader säger mer om personerna än tjugo av de föregående sidorna. Det är de här sidorna jag ser fram emot under läsningen - nej, ärligt talat är det blanksidorna före och efter klockangivelserna jag ser fram emot, eftersom de för mig snabbare mot bokens slut.

Som sagt är grundidén med boken mycket god: de trasiga människor som lever sida vid sida med oss eller kanske är vi själva kan finna fotfäste och glädje om de/vi får ge och ta emot omsorg och vänskap. Men A. L. Kennedys bok levererar så mycket nervositet och destruktivitet på vägen dit att den är mer stressande än välkomnande.