Bullets over Broadway på Göta Lejon

Woody Allens film Bullets Over Broadway är en av mina stora favoriter - handlingen, humorn, stämningen, 1920-talet... Att sätta musik till den och spela den på Broadway var en perfekt idé för en bransch och en publik som gärna vill skratta åt divorna och intrigerna och älska dem på samma gång, och tur nog har musikalen tagits till Sverige. I centrum på reklamaffischerna sitter Sveriges scensjungardrottning Helen Sjöholm i rollen som Helen Sinclair. Men huvudrollen i berättelsen och den som startar alla händelser är den unge pjäsförfattaren David Shayne (Linus Wahlgren). Redan i diskussionen med de djupsinniga grannarna slits mellan att behålla sin integritet som författare av avancerade pjäser, och att skriva något som faktiskt sätts upp (och drar in pengar).

När Shayne sedan faktiskt får erbjudandet om att sätta upp sin senaste pjäs på Broadway, blir framtida kompromisser ännu mer hotande då finansiären är maffiabossen Nick Valenti (Johan Rabaéus). Alla önskemål han har om pjäsens innehåll blir extra tvingande eftersom han kan sätta knytnävar och eldkraft bakom orden.

Det är som sagt 1920-tal, och på Cotton Club och andra ställen ljuder skön musik. Ur raden av balettflickor på Nick's Place snubblar den fumligaste av dem alla och skäller ut de övriga för att ha dansat fel! Hon är Olive; härligt korkad, självsäker och envis i Shima Niavaranis tappning, och därtill Nick Valentis flickvän. Gissa vart Nick skickar henne för att uppfylla hennes dröm om att bli Broadwaystjärna? Jo, förstås till David Shaynes repetitioner, med gorillan Cheech (Johan Rheborg) medskickad för att kolla att allt inget fuffens händer.

De sångnummer som tryfferar historien är kanske inte av slaget man går och nynnar på på vägen hem, men ändå bra och i vissa ögonblick superduperbra. Sångernas bärkraft beror på rösten hos den som sjunger dem, och allt som Helen Sjöholm tar i blir förstås guld! Hon är ett gott val som den självmedvetna men lätt falnade stjärnan; teatralisk, förförisk och aningen fientlig mot konkurrenter. En annan fullträff är som sagt Shima Niavarani, men efter det är jag mer missnöjd med hur huvudrollerna är tillsatta. Tyvärr verkar man behöva starka namn istället för starka röster i svenska uppsättningar. Johan Rheborg och Johan Rabaéus har sångröster som inte räcker till, särskilt inte den senare, och ingen av dem förmedlar heller någon känsla av farlighet i sina maffiaroller. Linus Wahlgrens armar hänger ofta slappt, när han kunnat använda kroppsspråket för att understryka stämningen.

I birollerna finns det dock några stora glädjeämnen: Andreas Nilsson som Warner Purcell och Lisa Stadell som Davids flickvän Ellen. Bra att de också får höras i egna sånger! Vad gäller sång- och dansinsatserna från den övriga ensemblen är den oklanderlig, men tyvärr förtas intrycket av att ljudet är uppvridet för högt, så att det skramlar om sången och klackljuden tar över för mycket i steppdansnumren. Så onödigt!

Foto: Mattias Edvall

Det är jätteroligt att Bullets Over Broadway sätts upp i Stockholm, och föreställningen är helt klart sevärd. Men de mindre lyckade detaljerna får mig att tänka litet extra på innehållet: hur många begåvade artister får inte komma fram i huvudrollerna, bara för att de inte har något känt namn eller inte ligger med producenten??!! Jag höjer en prohibition punch till deras ära och önskar alla begåvade understudies lycka till!

Länk till Göta Lejons sida om Bullets over Broadway