Förra året Oscarsnominerades han för Boyhood, en film inspelad och utportionerad över tolv år, men nu är Richard Linklater tillbaka i en kortare och skarpare avgränsad tidsperiod: de tre dagarna precis innan college börjar. Det är tre dagar fullspäckade av energi, testosteron och fest för Jake och de nya vännerna han får när han flyttar in med de övriga killarna i baseballteamet för sitt första år på college.
Det är en ny idé för skolan att låta baseballspelarna bo ihop, åtta plus åtta personer i två hus en bit från campus, och laget får strikta förhållningsorder: ingen alkohol i huset, och inga flickor på övervåningen. JA, TJENA! Inom några timmar är alla regler brutna mot med råge. Varje kväll blir en fest där killarna går ut och dansar och får med sig partysugna tjejer hem. Det är snarast tur för filmen att gänget inte har någon hårt definierad musiksmak, för på så vis får vi dansa med dem in på alla olika ställen de hamnar på: disco, countryklubb, punkfest. Dock kan alla rappa med i Rapper's Delight (och missa inte den personliga rappen under eftertexterna). Den härliga musiken strömmar fram överallt och påminner oss om hur lätt och roligt det är att leva.
Året är 1980 och alla har byxor som sitter supertight men inte snyggt, halvlångt hår och ansiktsbehåring som inte är i närheten av den sexiga mustaschen som bärs av Magnum, P.I. Jo, en av de äldre killarna, McReynolds, han är snygg och kan tipsa killarna om hur man bär cologne. En efter en träder de olika lagmedlemmarnas personligheter fram: Finnegan skämtar och snackar mycket, Willoughby vill röka på och pröva telepati, Jay har dåligt ölsinne och råkar lätt i bråk, McReynolds perfektionism gör att motgångar kan få honom helt ur balans. Men bråken flammar upp och lägger sig igen på grabbars korthuggna vis, för främst av allt vill gänget festa, festa innan föreläsningarna börjar.
Inget är på allvar, det är maximalt med kul som gäller. Det är sommar, varmt och skönt, fester överallt och ingen behöver ta något ansvar än på några dagar/timmar. De nya killarna fogas in i teamet och studentlivet, men medspelaren Dale varnar dem också: de är inte längre bäst, som de var i highschool, de är konkurrenter och de äldre killarna kommer inte alltid att vara nådiga.
Halvvägs igenom filmen möter Jake äntligen Beverly, tjejen han blev intresserad av första dagen - inte en av partytjejerna han har dansat och hånglat med, utan möjligen en seriös flickvän, kanske? Hennes värld är lik och olik grabbarnas baseballvärld; hon pluggar Performing Arts. Beverlys framtidsplaner och tro på Konsten är just så allvarliga och oskuldsfulla som de skall vara i början av livet, och hennes energi är av ett annat slag än baseballkillarnas. Festen i konststudenternas blir en sagolik upplevelse i flera bemärkelser.
Tillsammans med Beverly börjar Jake ta form som en egen person. Visst är det härligt att ryckas med av energin i laget och alltid rusa mot nästa fest, alltid vara beredd att slänga käft och driva med lagmedlemmarna, men det kommer inte att hålla för alltid. Timme för timme närmar sig första föreläsningen. Det finns mer därute än baseball och disco. Det kommer nog att bli en bra tid på college.
Det är en ny idé för skolan att låta baseballspelarna bo ihop, åtta plus åtta personer i två hus en bit från campus, och laget får strikta förhållningsorder: ingen alkohol i huset, och inga flickor på övervåningen. JA, TJENA! Inom några timmar är alla regler brutna mot med råge. Varje kväll blir en fest där killarna går ut och dansar och får med sig partysugna tjejer hem. Det är snarast tur för filmen att gänget inte har någon hårt definierad musiksmak, för på så vis får vi dansa med dem in på alla olika ställen de hamnar på: disco, countryklubb, punkfest. Dock kan alla rappa med i Rapper's Delight (och missa inte den personliga rappen under eftertexterna). Den härliga musiken strömmar fram överallt och påminner oss om hur lätt och roligt det är att leva.
Året är 1980 och alla har byxor som sitter supertight men inte snyggt, halvlångt hår och ansiktsbehåring som inte är i närheten av den sexiga mustaschen som bärs av Magnum, P.I. Jo, en av de äldre killarna, McReynolds, han är snygg och kan tipsa killarna om hur man bär cologne. En efter en träder de olika lagmedlemmarnas personligheter fram: Finnegan skämtar och snackar mycket, Willoughby vill röka på och pröva telepati, Jay har dåligt ölsinne och råkar lätt i bråk, McReynolds perfektionism gör att motgångar kan få honom helt ur balans. Men bråken flammar upp och lägger sig igen på grabbars korthuggna vis, för främst av allt vill gänget festa, festa innan föreläsningarna börjar.
Inget är på allvar, det är maximalt med kul som gäller. Det är sommar, varmt och skönt, fester överallt och ingen behöver ta något ansvar än på några dagar/timmar. De nya killarna fogas in i teamet och studentlivet, men medspelaren Dale varnar dem också: de är inte längre bäst, som de var i highschool, de är konkurrenter och de äldre killarna kommer inte alltid att vara nådiga.
Halvvägs igenom filmen möter Jake äntligen Beverly, tjejen han blev intresserad av första dagen - inte en av partytjejerna han har dansat och hånglat med, utan möjligen en seriös flickvän, kanske? Hennes värld är lik och olik grabbarnas baseballvärld; hon pluggar Performing Arts. Beverlys framtidsplaner och tro på Konsten är just så allvarliga och oskuldsfulla som de skall vara i början av livet, och hennes energi är av ett annat slag än baseballkillarnas. Festen i konststudenternas blir en sagolik upplevelse i flera bemärkelser.
Tillsammans med Beverly börjar Jake ta form som en egen person. Visst är det härligt att ryckas med av energin i laget och alltid rusa mot nästa fest, alltid vara beredd att slänga käft och driva med lagmedlemmarna, men det kommer inte att hålla för alltid. Timme för timme närmar sig första föreläsningen. Det finns mer därute än baseball och disco. Det kommer nog att bli en bra tid på college.
2 kommentarer:
Richard Linklater är en av mina favoritregisörer; med tunga klassiker som "Slacker", "Dazed and Confused" och senast "Boyhood" har han gjort ikoniska tidsmonument för 90-tal, 70-tal och 2000-tal. I denna film är det 80-tal, och närmare bestämt 80-talet innan AIDS. Festen pågår för fullt i västvärlden och här i dess kulturella förebild USAs ungdom. Filmen når i mitt tycke inte riktigt upp i de filmer jag tidigare nämnts klass, men har en skön feel ändå.
Det är även en mindre skandal att denna film, efter det att Linklater gjorde förra årets bästa seriösa film "Boyhood", inte gick upp på fler biografer i Sverige. Bot och bättring!
Ja, den fick verkligen dåliga visningstider på bio. Trodde man att det skulle vara för mycket baseball för att svenskar skulle förstå? Men jag som inte är sportintresserad kan självklart intressera mig för en film om något jag inte sysslar med, om den tar med mig på en resa i sin egen värld.
Skicka en kommentar