Den spanienbaserade stråkkvartetten Cuarteto Casals begränsar sig inte till kompositörer från sitt närområde. Konserten i Konserthuset började med Haydn, faktiskt med samma stycke som vid förra gästspelet för fyra år sedan: stråkkvartetten i C-dur med smeknamnet "Fågelkvartetten". Det är ett vackert verk, mer mångfacetterat än bara förströelse för stunden.
Därnäst följde Stråkkvartett nr 1 "Métamorphoses nocturnes" av György Ligeti. Verket började i något som liknade folkmusik men bröts snabbt upp i ett gemensamt skri som klättrade högre och högre. Sedan fortsatte instrumenten i en ny, egen klangbild där melodin också ofta lockades fram i kvickt samarbete mellan stämmorna.
Efter paus spelades György Kurtágs Hommage à Mihály András "12 mikroludier", tolv korta stycken som kräver stor inlevelse, men är inbjudande trots att de inte är lättlyssnade.
Det var som att de modernistiska ungrarna färgat av sig på det sista verket i programmet, Stråkkvartett G-dur KV 387 av Mozart. Denna kvartett lät sig mycket väl lånas till ett modernt, expressivt uttryckt, speciellt den djupsinniga tredje satsen. Jag måste dock säga att ofta när Cuarteto Casals spelar svagt klingar de i mina öron som om de vore på gränsen till att spela falskt. Det är när de tar i som instrumenten smälter samman och ljuder som bäst.
Extranumret var också detsamma som vid konserten 2009, men inte mig emot! Sjostakovitjs Polka lätt glatt och energiskt från första pizzicatotonen till sista ackordet. Det var enligt min eftermiddagens starkaste och bästa verk, så det blev en riktigt bra avslutning.
Därnäst följde Stråkkvartett nr 1 "Métamorphoses nocturnes" av György Ligeti. Verket började i något som liknade folkmusik men bröts snabbt upp i ett gemensamt skri som klättrade högre och högre. Sedan fortsatte instrumenten i en ny, egen klangbild där melodin också ofta lockades fram i kvickt samarbete mellan stämmorna.
Efter paus spelades György Kurtágs Hommage à Mihály András "12 mikroludier", tolv korta stycken som kräver stor inlevelse, men är inbjudande trots att de inte är lättlyssnade.
Det var som att de modernistiska ungrarna färgat av sig på det sista verket i programmet, Stråkkvartett G-dur KV 387 av Mozart. Denna kvartett lät sig mycket väl lånas till ett modernt, expressivt uttryckt, speciellt den djupsinniga tredje satsen. Jag måste dock säga att ofta när Cuarteto Casals spelar svagt klingar de i mina öron som om de vore på gränsen till att spela falskt. Det är när de tar i som instrumenten smälter samman och ljuder som bäst.
Extranumret var också detsamma som vid konserten 2009, men inte mig emot! Sjostakovitjs Polka lätt glatt och energiskt från första pizzicatotonen till sista ackordet. Det var enligt min eftermiddagens starkaste och bästa verk, så det blev en riktigt bra avslutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar