A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki

Ruth Ozekis bok börjar med två trick som kan avskräcka en sofistikerad läsare. Det första är en berättarröst som vänder sig direkt till sin läsare. Rösten tillhör tonårsflickan Nao i Tokyo och talar från sidorna i dagboken hon skriver. Med ett sprittande språk som gränsar till irriterande funderar hon över vem det är som tar emot hennes ord, och berättar vad hon ser just nu på kaféet där hon sitter.

Det andra tricket är att låta en annan berättare vara den som hittar en berättelse, i det här fallet Naos dagbok, som flyter i land på en ö i British Columbia noggrant insvept i en fryspåse. Ett tredje trick är att denna berättare delar yrke, namnet Ruth, en make vid namn Oliver och livet på en isolerad ö med författaren till boken som Jenny B har i handen, nämligen Ruth Ozeki. Denna sammanblandning med verkligheten har jag dock inget emot, utan ger istället handlingen en dimension som jag uppskattar mer.

Det är viktigt att inte låta sig hejdas av de här knepen, i synnerhet inte Naos kvittrande inledning, eftersom boken som följer är så väldigt intressant och välskriven. Växlingarna mellan historien som Nao berättar, hur Ruth läser den och vad som i övrigt sker i Ruths liv, sker naturligt och är alltid välkommet.

Det som Nao har att berätta är en otroligt svår historia om mobbningen hon utsätts för då hon återvänder till högstadiet i Tokyo efter flera år i Kalifornien. Den är illvillig och utstuderad och gör mig mycket illa till mods. Samtidigt går hennes far genom en djup kris orsakad av flytten från USA till Japan, och familjen blir som en sönderfallande grupp av personer som har så ont att de bara gör varandra mer illa. Tack vare Naos neutrala röst blir det ändå ingen eländesskildring.

Som en stråle av ljus (månljus) dyker Naos farmorsmor upp, en hundrafyra år gammal nunna med ett lugn och en visdom som hjälper Nao själv att få roför en tid. Berättelsen om deras tid tillsammans i shintotemplet känns fridfull även för min själ.

Så fascinerande som Naos historia än är, så ser jag boken främst som en berättelse om skrivande. Ruth blir gripen av vad hon läser, och använder alla ledtrådar hon hittar i dagboken för att hitta Nao eller hennes familj, och på något sätt rädda dem från den depression som riskerar att ta Naos liv, eller faderns, eller bådas. Jag läser Ruths efterforskningar och funderingar kring personerna och händelserna som research inför en bok med samma handling, det vill säga som att när Ruth läser boken så är det egentligen att hon skriver den.

På det sättet kan man ännu bättre förstå hur störd hon blir när hennes nyfikna grannar verkar känna till allt hon håller på med och ställa närgångna frågor för att få veta ännu mer. "Hur går det med boken?", hur vänligt det än är menat, kan orsaka skrivkramp (läskramp) i ännu någon dag. Ännu mer irriterande är förstås när ens läsare, i det här fallet maken Oliver som Ruth läser dagboken högt för, inte verkar förstå vad som är viktigt. Efter ett kapitel med fruktansvärd mobbning kommenterar han något för Ruth helt irrelevant. Så måste det kännas för en författare som släppt ut sin bok i världen; kommer de innersta tankarna att förstås eller blir de missförstådda?

Det som fläckar boken litet är det hastigt och ordentligt sammanknutna slutet, och resonemangen om kvantfysik och parallella världar. Det senare är något jag är mycket intresserad av, men i den här boken kändes det påklistrat och onödigt - enligt min mening. Jag föredrar som sagt att läsa handlingen allegoriskt och på så sätt faktiskt grunda den djupare i verkligheten. Men det är ju, som Ruths historia visar, upp till varje läsare att avgöra. I vilket fall som helst är boken välskriven, med skilda röster och skilda stämningar för de två berättarna, och trots de hemska scenerna tycker jag om upplevelsen den gav mig.