Andsnes och Beethoven i Konserthuset

Kvällens konsert inleddes med Svit nr 2 (1915) av den inte så kände rumänske tonsättaren George Enescu. I sex uppfinningsrika satser rör sig musiken framåt på olika sätt: i långa figurer eller i enkla melodier som hakar i varandra, alltid med en underliggande känsla av framåtdrivande rytm. Tidvis låter den lika energisk och modern som Gershwins Rhapsody in Blue (1924), med ekon av pinglande cyklar och knattrande skrivmaskiner. Sista satsen, Bourrée, klingade som ett lyckat festspel i händerna på de kunniga och entusiastiska filharmonikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin

Så kom solisten Leif-Ove Andsnes in på scenen för kvällens höjdpunkt, Beethovens Fjärde pianokonsert (1805-06). Andsnes är en mycket skicklig pianist, ekvilibristisk och med en fin klang, och hans spel lämpade sig väl i Beethovens fantastiskt välskrivna konsert. I första satsen, Allegro moderato, kunde det ensamma pianot låta mäktigt som en hel orkester. Andra satsen, Andante con moto, behöll något av det majestätiska från första men lät samtidigt ljuvt som en lisa för själen. Den tredje satsen, Rondo (Vivace) var en triumf för såväl kompositör, orkester, dirigent som solist - ja, allra mest för solisten. Den annars så timida konsethusetpubliken ropade Bravo! Bravo! och även orkestermedlemmarna applåderade med glädje åt den suveräne Andsnes. Som extranummer tog han ut känslorna ytterligare ett snäpp i ett Allegretto ur Beethovens Sonat op. 54. Det känns bra att veta att Andsnes kommer tillbaka till Konserthuset två gånger till redan i år!

I Carl Nielsens Symfoni nr 2 "De fire temperamenter" (1901-02) briljerade Kungliga Filharmonikerna i något de kan så väl: att låta stora känslor blomma ut i starka nyanser utan att förlora detaljskärpa och gemensamt fokus. Den avslutande satsen, Allegro sanguineo, är lika seriös som de föregående men ändå litet överraskande i sin skämtsamhet. Orkestern planerar att spela in alla Nielsens sex symfonier till hans 150-årsjubileum år 2015, och jag ser fram emot att höra dem alla.