När den distingerade affärsmannen lämnar det vackra hemmet på morgonen, ropar barnen efter honom "Jobba duktigt idag, pappa!" Monsieur Oscar möts av en lång vit limousin och dess kvinnliga chaufför. Så fort han kliver in i bilen börjar hans jobb - eller har det någonsin varit avslutat?
Intill honom ligger en mapp med dagens första uppdrag. Man ser honom börja borsta en peruk med långt, grått hår, och strax efteråt ser man honom kliva ur limousinen som en dubbelvikt gammal kvinna. Efter att ha tiggt på gatan ett tag, återvänder Monsieur Oscar till bilen. Kameran vidgar fokus och visar att den överdimensionerade bilen innehåller lådor med kläder, smink och peruker och övrig rekvisita. Nästa uppdrag kräver en avancerad motion capture-dräkt. Skickligt byter vår huvudrollsinnehavare om, och utan att tala med någon annan människa eller motta ytterligare regi kliver han in i en animeringsstudio och börjar sitt avancerade uppträdande.
Uppdragen blir mer och mer bisarra och morbida. Ett tag tänker jag att Oscar i själva verket är taxichaufför, och scenerna vi ser är de fantasier han spinner om de personer han möter. Men fler och fler antydningar och rena utfrågningar visar att han arbetar på uppdrag; att hans insatser är efterfrågade. Den informationen är dock mer förvirrande än förklarande.
Scenerna blir mer och mer surrealistiska och får en alltmer existensiell twist. Ofta är de brutala, ofta också så utdragna att de blir litet långrandiga. Men lika utdragna blir scenerna av Oscars noggranna förberedelser. Det understryker att inga av händelserna är småsaker utan tvärtom stora och viktiga. Och visst är det omvälvande situationer som Oscar deltar i; sådant som en vanlig människa kanske upplever en gång i sitt liv eller aldrig. För Oscar sker det gång på gång från morgon till sen kväll. Men är han den enda "skådespelaren"? Eller är alla människor på gatorna och under gatorna "skådespelare" som han?
Trots att många scener är groteska och att andra scener är sorgliga, skrattar jag mycket åt filmen. Helt klart är den gjord med stor humor, det märks inte minst mot slutet. Varje möjlig slutscen undergrävs av en komisk vändning som för handlingen en bit till... och en bit till... Får man en förklaring till sist? Till hälften ja, till hälften får man fundera själv. Om man inte blivit förbannad och gett upp, och jag kan mycket väl förstå dem som gör det. Själv fick jag många goda skratt och en kosmisk tripp.
Här är en recension med några mindre spoilers från den läsvärda siten io9.
Min avslutande tanke är att Holy Motors är en hyllning till drama och skådespeleri i motsats till (regisserade) dokusåpor med folk som spelar sig själva. I varje iscensatt situation i filmen är Monsieur Oscar genuin i handling och uttryck, och jag lever mig djupt in i de mycket olika scenerna. Men vi har sett hur han repeterat och förberett sig, så inga känslor torde vara hans egna. Ändå är han så äkta och engagerande, mer så än någon överreagerande dokusåpakändis. Jag har sagt det förr, och Holy Motors styrker mig i min uppfattning: dikten kan vara sannare än verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar