The Pattern Scars av Caitlin Sweet

Kungar och deras rådgivare styr länderna Sarsenay och Belakoa, olika varandra och olika vår värld. Där finns kraften av Otherseeing: några människor kan läsa framtiden för andra människor. Det är inte en framtid huggen i sten, utan bilderna en Otherseer ser är en del av ett mönster, och det kan bli verklighet eller också inte.

Nola visar sig som barn ha denna gåva, så hennes mor säljer henne till ett av de ställen dit människor går för att höra sin framtid, en bordell. Det är signifikant att Nola alltid befinner sig bakom höga murar och stängda portar; först på bordellen, sedan i ett hus dit hon tas för att skyddas och tränas, sedan i kungens palats tillsammans med andra Otherseers. Hon ser inte mycket av världen hon lever i, och därför blir den vag även för mig som läsare. Hennes närmiljö beskrivs med stor omsorg, speciellt vackra kläder och smycken, men beskrivningarna av färger och tyger blir aldrig konkreta, utan känns mer som en diffus utsmyckning.

Nola är inte bara inlåst bakom fysiska väggar, hon är också belagd med en förbannelse som hindrar henne från att göra det hon vill. Det är inte förbannelsen utan ett kroppsligt hot som tvingar henne att göra hemska saker som hon inte vill, men det kan hon inte berätta för någon. Detta är det som jag tycker minst om med boken: att Nola genom så gott som hela historien är oförmögen att kontrollera sitt liv. Hon resignerar inför det oundvikliga, och säkert har hon inget annat val, men att huvudpersonen är så passiv gör hela berättelsen trögare och mindre intressant för mig.

Ändå händer det en hel del saker, nästan som i förbigående. Människor dödas och förs tillbaka till livet, gamla legender väcks upp igen och två riken är på väg att gå i krig med varandra. Egentligen är det ett intressant grepp att skifta perspektiv på det här sättet. Likaså tycker jag om att gåvan av Otherseeing är så flytande beskriven, och att den visar sig mer och mer kraftfull ju mer Nola lär sig om den. Men sammantaget är det så många av bokens strukturer som är vaga eller bara skymtar i periferin, liksom språket och den långsamma utvecklingen av händelser. När jag läste The Pattern Scars kände jag inte ens någon större anledning att engagera mig i livsödena, vare sig huvudpersonens, den exotiska drottningens, det oskyldiga barnets eller de två ländernas alla undersåtar. Jag föredrar böcker med mer energi och fokus.