En konsertpianist vid en flygel räcker för en helaftonskonsert. Till vår lycka finns det begåvade pianister som inte nöjer sig med det, utan samsas för att göra musik tillsammans: Bengt Hallberg och Jan Lundgren förra året och flera andra tillsammans med Bengt Forsberg i somras.
Idag var det Love Derwinger och Roland Pöntinen som satt samman ett utmärkt program med musik från 1900-talets första hälft, vartannat verk skrivet direkt för två pianon (minst) och vartannat omarrangerat. På scenen stod två flyglar vända mot varandra nästan som i en omfamning.
Det första verket, En blanc et noir för två pianon (1915) är ett sent verk av Claude Debussy. Det är med uppskattning som jag säger att det inte lät som två pianon, utan snarare som ett och ett halvt, så tätt var verket komponerat och så väl samspelta var musikerna. Debussys typiskt porlande toner lät extra rika, utan att tappa i lätthet.
Som dubbelt så många pianon lät däremot nästa stycke, som blev kvällens favorit för mig. Rachmaninovs sista verk, Symfoniska Danser (1940), har i sig själv en intressant dualitet där melodi och ackord båda tycks ha egna syften, trots att de är så ypperligt samstämda. Var och en av pianisterna spelade den dubbelheten på var sitt håll; enkla, upprepade trioler inbäddade i ett starkt framåtdrivande komp, så egensinnigt som om det återkastas från en parallell värld. Dubbelheten dubblerades av de två musikerna, men fastän stycket är intensivt blir det aldrig överväldigande.
Under pausen ställdes en varierad samling av slagverksinstrument upp på scenen, och så gjorde Niklas Brommare och Mika Takehara pianisterna sällskap för Bela Bartóks Sonat för två pianon och slagverk (1943). De fyra instrumenten var väl utnyttjade för att skapa variation och komplettera varandra. Fastän Bartók inte är min favoritkompositör, blev jag ofta positivt överraskad av energin och log då och då åt några kraftfulla sekvenser.
Sist på programmet stod Maurice Ravel, en kompositör som verkligen hör till mina favoriter. Men hans kända La valse (1919-20) i arrangemang av Zoltán Kocsis gjorde mig nästan orolig. Det var inte det att tangenterna dundrade högre än någonsin under eftermiddagen, utan att de oroande underströmmarna blev så starka. Valsen tycktes gå genom ett ödsligt nöjesfält; övergivna karuseller och dockor på väg att falla sönder; en blinkande fest som försöker bjuda på sitt bästa och inte förstår hur den skräms. Nej, jag blev förstås inte rädd på riktigt och jag kunde ha tyckt om dessa stämningar. Jag tyckte främst att arrangemanget lät harmonierna dränka melodierna, och även om det var en intressant variant, var det litet synd.
Efter uppskattande applåder bjöd de båda gentlemännen på ett långt och vackert extranummer, ett stillsamt stycke av Francis Poulenc. Det var synd att Konserthuset inte var fullsatt, för vilken fin konsert det var!
Det första verket, En blanc et noir för två pianon (1915) är ett sent verk av Claude Debussy. Det är med uppskattning som jag säger att det inte lät som två pianon, utan snarare som ett och ett halvt, så tätt var verket komponerat och så väl samspelta var musikerna. Debussys typiskt porlande toner lät extra rika, utan att tappa i lätthet.
Som dubbelt så många pianon lät däremot nästa stycke, som blev kvällens favorit för mig. Rachmaninovs sista verk, Symfoniska Danser (1940), har i sig själv en intressant dualitet där melodi och ackord båda tycks ha egna syften, trots att de är så ypperligt samstämda. Var och en av pianisterna spelade den dubbelheten på var sitt håll; enkla, upprepade trioler inbäddade i ett starkt framåtdrivande komp, så egensinnigt som om det återkastas från en parallell värld. Dubbelheten dubblerades av de två musikerna, men fastän stycket är intensivt blir det aldrig överväldigande.
Under pausen ställdes en varierad samling av slagverksinstrument upp på scenen, och så gjorde Niklas Brommare och Mika Takehara pianisterna sällskap för Bela Bartóks Sonat för två pianon och slagverk (1943). De fyra instrumenten var väl utnyttjade för att skapa variation och komplettera varandra. Fastän Bartók inte är min favoritkompositör, blev jag ofta positivt överraskad av energin och log då och då åt några kraftfulla sekvenser.
Sist på programmet stod Maurice Ravel, en kompositör som verkligen hör till mina favoriter. Men hans kända La valse (1919-20) i arrangemang av Zoltán Kocsis gjorde mig nästan orolig. Det var inte det att tangenterna dundrade högre än någonsin under eftermiddagen, utan att de oroande underströmmarna blev så starka. Valsen tycktes gå genom ett ödsligt nöjesfält; övergivna karuseller och dockor på väg att falla sönder; en blinkande fest som försöker bjuda på sitt bästa och inte förstår hur den skräms. Nej, jag blev förstås inte rädd på riktigt och jag kunde ha tyckt om dessa stämningar. Jag tyckte främst att arrangemanget lät harmonierna dränka melodierna, och även om det var en intressant variant, var det litet synd.
Efter uppskattande applåder bjöd de båda gentlemännen på ett långt och vackert extranummer, ett stillsamt stycke av Francis Poulenc. Det var synd att Konserthuset inte var fullsatt, för vilken fin konsert det var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar