tisdag 13 november 2012

Wolf Hall av Hilary Mantel

I över ett år stod boken oläst i min bokhylla. Det var inte bara omfånget som avskräckte, det var innehållet. Ännu en berättelse om livet kring Henrik den åttonde? TV-serien The Tudors hade förpackat historien som intriger, våld, sex och dyrbara kläder bland bortskämda ungdomar med makt att döda, och det hade ju sin charm. Till slut lät jag mig övertalas av alla goda omdömen jag läst, och började själv läsa Wolf Hall.

Och genast var jag fast! Liksom så många andra sögs jag in i berättelsen från första meningen. Thomas Cromwell, huvudpersonen, misshandlas av sin suput till far: en ögonblicksbild som känns direkt och seriös.

Jag brukar skruva på mig när en nyskriven bok använder ålderdomligt språk - det kännas oftast tillkrånglat och stör flytet i läsningen. I Wolf Hall är språket en aning invecklat, vilket ger boken en tillräcklig känsla av att tala från gångna tider. Mantel har också för vana att börja ett kapitel eller ett stycke mitt i en scen med såpass knapphändig information att man måste pussla samman vad som har hänt och händer av replikerna och gesterna. Det här gör att jag ganska ofta måste bläddra tillbaka eller läsa om en sida för att förstå allt. Ändå känns det inte som slöseri med tid för att boken är illa skriven, utan som väl använt tankearbete, som om läsaren är delaktig i att frilägga vad som hände för nästan femhundra år sedan.

Epoken då handlingen utspelas var en blodig tid. Människor var brickor i ett spel om makt och inflytande, och kunde offras som varnande exempel och för att kungen behövde visa sin makt. De blodigaste scenerna sker dock utanför boksidorna, och berörs som antydningar och fakta i diskussioner. Gör det skildringen mindre giltig? Jag tycker inte det, för under läsningen förstår man att det är ord och planer som driver allt framåt: diskussioner i lönndom, officiella dekret, upplösningen av ett äktenskap, ingångna avtal och möjliga konspirationer. Och som om hon kunde läsa mina tankar låter Mantel Cromwell säga detsamma på sidan 610:

The fate of peoples is made like this, two men in small rooms. Forget the coronations, the conclaves of cardinals, the pomp and processions. This is how the world changes,: a counter pushed across the table, a pen stroke that alters the force of a phrase, a woman's sigh as she passes and leaves on the air a trail of orange flower or rosewater: her hand pulling close the bed curtain, the discreet sigh of flesh against flesh.

Thomas Cromwell har varit utmålad som cynisk intrigmakare i historien som skrivits av hans eftervärld. Hilary Mantel antog utmaningen att se honom på ett annat sätt och ge hans porträtt nyanser. Och visst måste han ha varit uppskattad och omtyckt av några människor i sin tid. Skulle Cromwell ha klarat att orkestrera de stora omvälvningar han stod bakom, att byta från en förlorande till en vinnande sida, och hålla alla andra intrigerande lorder på lagom avstånd med bara lögner, mutor och smicker?

Thomas Cromwell, målning av Hans Holbein (1533)
Wolf Hall berättar historien om en omtänksam och trevlig man med humor och samvete. Kanske är det litet fusk att boken hoppar över Cromwells tid som legosoldat på kontinenten och slutar innan hans manipulationer leder till avrättningar av kungens motståndare, men det är lättare att engagera sig i en sympatisk huvudperson. Genom Thomas Cromwell får vi byta några kvicka ord med flickorna i Anne Boleyns hov, planera äktenskap som kan vara en katastrof eller vägen till köttgrytorna, höra lorder intrigera för att säkra sitt inflytande och se de gobelänger, möblemang och garderober som hastigt packas ned eller ställs upp på nya gods när en man övertar positionen efter en annan man som fallit ur nåden.

Liksom andra hänförda läsare hade jag inte fått nog efter 650 sidor, utan längtade efter att få läsa mer. Jag tröstade mig med den läsvärda intervjun med Mantel och hennes egna ord, som följde i min upplaga. Nu ser jag fram emot att fortsätta i Bring Up The Bodies som följer Cromwell högre upp i maktens sfärer. Kommer Cromwell att framstå som lika sympatisk när människoliv ändas på grund av streck från hans penna? Med tanke på att även Bring Up The Bodies fått ett Bookerpris och många hyllningar tror jag att Hilary Mantel lyckats hitta rätt balans mellan vänskapsband och cyniskt maktspel, precis som i Wolf Hall.

Fler böcker av Hilary Mantel:
Beyond Black
Bring Up The Bodies

7 kommentarer:

Lise B sa...

Takk for en god kritikk av boka (recension? på svensk). Boka var en svir å lese, og mye mer interessant enn om Cromwell bare hadde blitt omtalt uten gode sider. Jeg er halvveis i Bring up the Bodies, og Mantel holder stilen, synes jeg. Det er en bragd å gi historiske personer liv på denne måten , synes jeg.

Jenny B sa...

Tack så mycket, Lise! Ja, visst är det en bragd av Mantel att skriva så levande om människor som levde för flera århundraden sedan. Det låter lovande att du tycker lika mycket om Bring up the Bodies!

Börje sa...

Verkar vara en bok i min smak men en tjock rackare! 650 sidor och på gammeldags engelska dessutom.

Jenny B sa...

Börje, eftersom du gillar Umberto Eco tror jag att du skulle gilla Hilary Mantel!

Hermia sa...

Lite oroar jag mig för att möta alla dessa Tomas-personer, räknade in dem till över ett tiotal i personförteckningen :) Men efter att ha tjuvstartat med första kapitlet känner jag en stark längtan efter att få fortsätta. Det svenska språkdräkten känns ålderdomlig men på ett fräscht och modernt sätt. Hoppas nu jag inte tappar bort mig i de historiska vindlingarna, istället vill jag förlora mig helt i skildringen..

Jenny B sa...

De skämtar själva om det, de många Tomasarna, och dessutom känns det som att det är meningen att man inte alltid skall (behöva) veta precis vem som sade vad!

Hermia sa...

Tack för lugnande besked :)